När Alexander Graham Bell på sin ålders höst flyttade till Miami i Florida ville kommunen vara tillmötesgående och installerade gratis telefoner i alla rum i hans nybyggda villa.
Bell lät emellertid genast demontera dem med kommentaren: "Telefonen är det sämsta jag någonsin bidragit till!"
Vilket tyder på att att även han visste att han inte var ensam om uppfinningen.

I Göteborg påstås det att stadens två första telefoner fanns hos två av stadens kändisar, herrarna Töpel och CG Fast. De var ordensbröder och hamnade ofta i barnsliga gräl om helt oväsentliga ting. Dessa gräl slutade icke sällan med att de stod och vrålade "nä" och "jo" fram och tillbaka som små barn.

En vinterdag slutade gnabbet med att den ene av dem i ilska och vredesmod från ordenslokalen rusade ut i vinternatten. På marken utanför hade det nyligen bildats ett lätt snötäcke vilket inspirerade den lätt berusade mannen att resolut öppna sin gylf och snirklade till ett prydligt "nej" i nysnön.

Väl hemkommen ringde hans telefon, den sena timmen till trots, och när han lyfte luren hörde han ett rytande "jo" följt av ett skratt. Hur visste du att det var jag, lär den skrivande då ha frågat och den andre svarade förstås:

Det var lätt, bäste bror! Jag kände igen dig på pikturen!