Jag gråter så att det svider i ögonen
och jag gråter så att huvudet gör ont,
när jag verkligen, verkligen behöver någon
så finns det ingen där,
vad är det ens för mening att leva såhär?

varje söndag grips jag av panik,
tårarna forsar ner
och det känns
som om hela världen håller på att gå under,
jag föreställer mig en till ensam helg,
hur jag kommer sitta där på min säng
och gråta tills det gör ont

jag frågar alla jag känner om de kan ses
men för det mesta kan de inte,
de har upptagna liv,
de har det liv jag vill ha
är jag dömd för att vara ensam?

ska det vara såhär för alltid?
för det har varit så sedan jag var fem
kommer ingen någonsin ha tid med mig?
inte ens dem som bara vill få mig i säng?

jag orkar inte ha det såhär,
ingen förstår hur svårt det faktiskt är,
hur hårt jag faktiskt lider av allt det där