Det var inte som förr för honom. Smidigheten hade begränsats. Men än kunde han röra sig på däck, reva och skifta segel. Och att ensam i båt lägga till i kniviga lägen behärskade han fortfarande.
Men det fanns trots allt orosmoln på skepparn's himmel. Det var inte bara det där med att hans vänsterknä var åt helvete. Det tycktes finnas ödesgudinnor inblandade i försäsongen.

När han skulle ta sjökorten ombord, blåste några iväg i den kraftiga vinden. Han lyckades inte fiska upp dem. Några sjönk strax medan några andra, som låg instoppade i plastfickor, långsamt flöt bort med vinden, viftandes över vattenytan med vingar som på en skadskjuten och döende svan.
Hjälplös stod han i betraktande av denna märkliga händelse, som slutade med att sjökortssvanen i sitt döende gick på grund och strandade i en vik. Där, i marvatten, fortsatte de sista drömmarna att gäckande vingtoppsvinka.