Vad det var som väckte mig visste jag inte när jag slängde undan det blårutiga täcket och sträckte mig efter porslinsmuggen med vatten som alltid stod på samma plats, till vänster på skrivbordet.

Klockan var bara halv fem men gryningen födde redan en ny dag och jag kunde utan svårighet urskilja att det satt en människa i den röda läderfåtöljen som stod precis utanför dörren till det lilla sovrum som också var min arbetsplats.

Personen satt bekvämt med de korslagda benen vilande mot den lilla fotpall som hörde till fåtöljen. Att det var en man förstod jag på de grova och håriga händerna som nu bläddrade i en bok med orangeröda pärmar. Det var en arbetares starka och valkiga händer, det såg jag tydligt. Det var händer som fått slita för brödfödan, kanske händerna på en man som varit med att bygga Folkhemmet Sverige. Den okändes ansikte låg ännu i skugga så jag kunde inte se vem gästen var, men jag kände genast igen den karakteristiska rösten och den särpräglade satsmelodin när han suckade djupt och sa:

- Vet du, jag blir ständigt så sorgsen när jag ser just den här upplagan av den boken

Jag satte mig på sängkanten och drog på mig de amerikanska tofflorna som såg så märkvärdigt nya ut trots att jag använt dem praktisk taget dagligen under nästan tio år. Jag reste mig och  blev stående framför fönstret. Små, små regndroppar  utan den tyngd som tillät dem att rinna undan syntes på glaset, de skulle förångas så snart solen tittade fram bakom det slöjliknande morgondiset.

- Vill du ha kaffe, frågade jag och han nickade samtidigt som han betraktade bokens framsida. Under författarens namn som återgavs i stora, svarta bokstäver stod bokens namn lika stort men med vita bokstäver. Intill namnet stod en reslig man som bar en lie över sin vänstra axel.

- På sidan 298 i denna bok vars första upplaga kom ut redan 1935 finns en klumpighet, ett ordval, en formulering som jag alltid retat mig på. Och när den nu skulle ges ut igen, trettiofem år senare, hade jag haft möjlighet att ändra, men missade chansen.

Han bläddrade missnöjt i mitt häftade och nästan sönderlästa exemplar av boken, som jag kvällen innan lämnat uppslagen på matbordet efter att ha läst något hundratal sidor i kvällssolen på förstutrappen.

- Se här, sa han ivrigt och pekade på de sista raderna på sidan 298. - Nej, fortsatte han, jag ska läsa högt för dig så förstår du min sorg! Och med viss möda knuffade han undan fotpallen med fötterna och reste sig upp ur fåtöljen. Han var en imponerande gestalt och jag kände mig plötsligt mycket liten.

- Hör här, grymtade han med håret på ända och boken på armlängs avstånd från de klara ögonen som skuggades av de buskigaste ögonbryn jag sett.

"Det heta begärets drömmar hade han kring Ebba. Hon släppte till sin ömhetsmun åt honom, men ingenting mer. Och han var för blyg för att fordra mer!"

Han följde efter mig på min väg till köket där jag satte på vatten och tog fram kaffemuggar.

"Hör du så obegåvat, så puerilt så helt utan känsla för språkets möjligheter! "Mer och mer", en fullständigt onödig upprepning! Det finns ju så många andra möjligheter. "Hon släppte till sin ömhetsmun åt honom, men ingenting däröver! Hon släppte till sin ömhetsmun åt honom men där drog hon en gräns! Hon släppte till sin ömhetsmun åt honom, men det var också allt!

Jag hade tagit fram hårt bröd och smör och kaffevattnet hade redan börjat puttra när jag vände mig mot honom och sträckte mig efter boken. Han släppte den motvilligt och jag bläddrade mig snabbt fram till sidan 300 och sa:

- Nu skall du lyssan på mig, Vilhelm! För så här har du också skrivit, lite längre fram i samma bok: "För att vinna tid till sans och besinning säger han allt som kommer för mun: här ligger de halvt begravda i klöverhöet - tänk, om de grävde sig ned så djupt, att de pläv liggande här och kvävdes och dog? Ingen skulle leta efter dem här. Hela vintern skulle de få ligga ifred. Först till våren, när höet började ta slut, skulle man anträffa de försvunna. Och vad skulle man då säga i byn? Det blev någonting för käringarna att springa med. Och vad skulle hennes far säga, han som är ledamot av skolrådet? Helt skamset tar man upp dem ur höet och begraver dem i jorden i stället, så som människor rätteligen skall begravas. Och prästen skall stå där och läsa ritualen över en pojke och flicka, som hittats famn i famn, nedgrävda i klöverhö! Och då skall komministern minnas, att pojken haft sänkt sedebetyg från skolan. Han skall tänka: Det betyget var inte oförtjänt! Sådant liv, sådan död! Det är klart, en pojke med nedsatt sedebetyg måste sluta sitt liv på det sättet - på ett slinder, i famnen på en flicka"

Vilhelm stod nu framför altandörren med ryggen mot mig, med händerna på ryggen och vaggade fram och tillbaka från tå till häl, från tå till häl. I bakgrunden hörde jag hur vattnet kokade men jag ville ha en reaktion från honom innan jag bryggde färdigt kaffet. Hans breda ryggtavla dolde nästan hela dörren och nu hörde jag att han mumlade någonting, eller kanske gnolade han på någon för mig okänd melodi från hans ungdom. Så vända han sig plötsligt om, log, och sa:

- Kan jag nyttja din toalett?

-Naturligtvis, sa jag, och nickade mot dörren till det rum han behövde. Han gick in och stängde dörren och nu hörde jag tydligt att han gnolade på en glad melodi. Jag satte på radion för att höra femnyheterna medan jag bredde smörgåsarna och skar tjocka skivor av den lagrade cheddarosten. Kaffet var snart klart och jag dukade upp på soffbordet. Nyheterna var skäligen ointresserade och jag tänkte nu berätta för Vilhelm att Sänkt Sedebetyg var den första av hans böcker jag läste, precis när jag relegerats från Läroverket och även jag fått mitt sedebetyg sänkt.

Kaffedoften lekte i mina näsborrar och jag kände mig plötsligt rejält hungrig.

- Kommer du snart, Vilhelm, ropade jag, men fick inget svar. Jag reste mig och gick de få stegen mot hallen där dörren till toaletten stod på vid gavel. Rummet var tomt. Ytterdörren var låst och nyckeln satt kvar på insidan. Vilhelm var borta.

Jag satte mig i soffan och slog upp kaffe. Fan också, tänkte jag. Jag hann ju aldrig säga till honom att den boken på många sätt förändrade min inställning till livet. Men å andra sidan fick jag äta upp hans smörgås, med.