Den artonde i sjätte

en dag då regnet skvätte

och svalkan var besvärande

på Sveriges västra kust.

Hon sa jag var den rätte,

bland lakanen en jätte

som älskare förtärande

den ljuva, heta lust

hon burit till min kätte

och lekfullt då vi trätte

om givande och tärande

om kärleks kraft och must

På frågan vad hon hette

sa hon "Jag kallas Mette"

en sanning klart förfärande

och iskall var den pust

som till vårt läger vette

och där vår kärlek frätte

och verkade prekärande

på vår fragila trust.

Hon klädde sig och gick

med en förtörnad blick.