en ensam själ
söker sin ro
genom att snorkla
där solen har drunknat
i havet
rörd av sin längta
och förvånad blir
av deras indifferens
där himlen, vilt blås, vågor, sol,
Allting bryr sig inte om tankens frågor.
de vilda blossen säjer
Att han springer
Överallt och ingenstans.
solen har drunknat till havet,
vågorna som omfamnat kropp
och sedan kastar det ut åt stranden
förskräckt himlen mystisk
backar genom att göra en konvex böjning
jorden svarar med en konkav underkastelse
Stumma havs snäckor persiflerar.
strandsanden inbjuder på
en valör av okonventionell art
Sedan drar snabbt tillbaka ovärderliga skaten.
En tum gråaktig och obetydlig kväll
Läger sig tungt mellan hav himmel och jord.
Där ligger min vän räddad av eld lågorna
havets vitta skum
smäcker och kysser hennes ögon,
som saknar ögon
någons från lång vägs ögon…