Så min mamma var helt enkelt före sin tid, då hon sade till mig 'app, app, app, app, app...' för att uppmärksamma mig på att jag höll på att göra något som kunde gå galet. Numera betyder ju app något annat, men på den tiden, på stenåldern, då var app en varningssignal som skulle få barnet att antingen avstå frestelsen eller att ta det jäääävligt försiktigt. Jag vet inte om det var ordet, rösten eller en blandning av båda men det var effektivt och det har jag förstått att app fortfarande skall tjäna till att vara, just effektivt. Ibland när man är barn så får vuxna helt enkelt för sig att de är mer försiktiga än vad barn är och när vuxna ändå klantar till det så har de ett särskilt ordförråd för det. Det är inte alltid så lätt att vara barn, särskilt som man inte tillåts ha nyckeln till det där skåpet där vuxna har sitt ordförråd. Men ibland lånar man nyckeln i alla fall och som vuxen sedan så har man både det och källare eller vind dessutom.