Flickan som inte bar någon grön kjol kysste inte intensivt och kärleksfullt den pojkens livfulla läppar. En annan flicka iakttog dem inte på avstånd i solens underbara sken. Om det istället hade regnat skulle lärarinnan på en röd cykel ha kunnat upplysa dem om vad klockan var slagen. Hade dagg blott glittrat i något grönt gräs på en matta vilket kunde ha vimlat av fina och vackert dekorerade soldater utbredda på filtar som om dagen vore vikt för picnic. Lärarinnan som inte red den röda cykeln, promenerade heller inte bredvid medan en pojke skulle ha kunnat känna sig tillräckligt nära för att försöka stjäla från henne en i så fall het kyss. Eftersom så inte skedde behövde heller inte någon yster spets spatsera sig väg mellan träden i den möjliga allén av smala aspar. Hunden kunde ha luktat på stammarna rent elementärt. Men några blommor syntes inte prunkande pryda rabatter längs skolans orangerappade tegelvägg. Inte heller syntes några skuggor kastas mellan människor, cyklar på denna husvägg. Solen sken inte och inte heller regnade det. Men om det hade gjort det hade allt som inte utspelade sig på skolgården kunnat göra det, en enda underbart het dag i tidiga augusti. Mannen i den vida och även långa rocken syntes inte till. Hans långa svarta hår var inte uppsatt som om det varit om han varit anhängare av rastafari, undanskymt i någon vid flerfärgad virkad mössa. Om det varit uppsatt och infogat i den vida svart-röd-gul-gröna mössan hade han varit mindre osynlig för eleverna vilka kunde ha tagit honom för en lärare i ultrakulturella ämnen. Den svarta huden skulle inte ha påverkats stort av solen bakom de tunga regnmolnen. Några skator syntes inte till. De skulle ha kunnat uppfattas som ett inslag av rasism av någon klåfingrig läsare om detta blott varit en berättelse skriven med kulspetspenna på ett gult papper som vore författaren anhängare av en sportig klubb belägen någonstans mitt i landet. Berättelsen hade kunnat vara berättad muntligen för någon som skrivit en novellett om en man på en motorcykel, vilken kört av vägen av mer eller mindre okänd anledning. En kvinna med en kasse i en korg full av nybakta och underbart doftande kanelbullar kunde ha skymtats då hon gått förbi ett par flickor i långa flätor på sin väg över skolgården. Om solen synts skina en sådan där dag som inte hade mycket gemensamt med försommar. Snarare skulle det ha varit en dag som känt av närheten till höstlika september månad med vackert lysande löv vilka kunde ha fortfarande suttit kvar på flera lönnar och även setts singla då och då mot marken. Men mannen med den ebenholtsfärgade huden syntes inte till någonstans alls. Kanske fanns han blott i en författares fantasi och detsamma kunde sägas om skolgården med de oerhört utstuderade studenterna. Flickan som varken kysste eller blev kysst skulle ha stått där full av förväntan över vad skoldagen hade att erbjuda. Lärarinnan på en röd cykel kunde ha sett flickan medan dennas ljuva läppar suktade efter den där kyssen som pojken aldrig kom ens i närheten av att kunna leverera. Kyssen som skulle ha brunnit av iver att få fästas mellan fyra hungrande läppar. Som elektrifierad och startandes upp en kedjereaktion i ett eller annat inre i form av underbara känslor, förnimmelser. Vaktmästarens blickar kunde ha klistrat sig fast vid dessa två ungdomars ansikten och tyckt se mera än bara ana hettan i dessa unga människors inre. Men läpparna möttes inte ens i det regn som skulle ha kunnat falla, piskandes upp miniatyrer av kaskader i redan små bildade pussar i en ojämnt asfalterad mark till skolgård. Blott om vaktmästaren alls varit där och sett ett förlopp han bara kunnat drömma om i sin mer vilda fantasi sittandes i egen kupé på resa med ett expresståg i norra Wales. Kanske en dag i april i nådens år 2014. Kanske berodde alltsammans på att tiden ännu inte hunnit ifatt dessa och andra möjliga och kanske tänkta scener vilka skulle ha kunnat utspela sig i en verklighet någonstans i en stad helt nära läsaren själv. Kanske skulle det inte ha varit helt omöjligt att tänka sig det. Om tiden blott hunnit ifatt denna möjliga verklighet hade också vi kunnat närapå som smaka på kyssen, känna dessa sträva tungors möte medan en doft av kanel, vanilj och jordgubbar skulle ha kunnat förnimmas som sväva över skolgården. Smaken av fina bär, kryddor och frukter skulle ha spelat var möjlig iakttagare ett spratt. Likt ett levande practical joke skulle ens sinnen ha som sjungit sånger och kärlekens lov. Den unga kärleken vilken smakar på försiktiga läppar, trevande efter den rätta stunden, det rätta ögonblicket att mötas i ljuv harmoni. Vi skulle ha kunnat vara där om tiden blott varit mogen för ett sådant skådespel. Vilket skulle ha fått våra hjärtan att slå litet mera fort än strax innan. Vår andning skulle ha kunnat blir något mera ansträngd och våra strupar samt munnar skulle då kanske inte heller ha tackat nej till en smula fukt, som ett stilla regn eller någon sval dryck kunnat få oss att åter igen uppleva något smäktande utöver själva åsynen av den där kyssen vilken åtminstone i en tänkt upplevelse skulle ha fyllt och förgyllt dagen. Likt en len hand skulle dagen ha smekt oss, rört vid våra hjärtan, våra själar och vårt innersta. Kanske skulle lyckan av att ha varit där lämnat minnen vi haft svårt att sedan glömma, minnen bevarade likt hemliga dagböcker i något skrin eller en låst låda i ett skrivbord, under en bräda i golvet, gömda i en ihålig bok eller i ett litet hål i väggen bakom en vackert mönstrad tapet i sovrummet. Kanske, om solen till slut brutit fram mellan molnen medan himlen ännu släppte ifrån sig det lätta regnet, att en regnbåge kunde ha visat sig för våra spejande ögon och fått dagens första mer offentliga kyss att ramas in helt vackert. Blott där funnits någon skolgård, flickor och pojkar att se berikade av kärlekens elixir trevande söka läppar närma sig varandra i en ömsint kyss.
-