Jag sitter här vid medelhavet och drömmer mig bort... Att observera havet gör mig inte bara ödmjuk, då det får mig att inse att jag är en så liten varelse av detta stora; det får mig aven att inse att vi alla kan bli lika stora som havet om vi börjar kämpa för att ENAS. Det må anses som en utopi för många, men för mig är varje dröm ett ljus som jag tror på; även då det ar vindigt- det kan fortfarande lysa om vi alla omringer den sa att vinden ej blåser bort det.
Något som jag kan tänka pa dagligen är hur religion separerar oss; hur den dömer oss och bygger murar.  Och egentligen vad spelar det for roll om jag säger att jag accepterar andra religioner men bakom ryggen hatar. Vi saknar kunskap; det gör det så lätt for oss att tro på allt det som sägs; men har vi glömt det vi själva besitter ? Vårt egna förnuft.
Jag vill inte behöva gömma mitt kors som jag bär för att jag kommer till ett muslimskt land; jag vill inte vara rädd for att bli dömd... Jag vill inte tänka att jag blir dömd; för då dömer jag även människan som jag tror kommer att döma. Right? 
Under den här resan har jag tänkt så mycket på allt det här; religion och att komma samman. Jag har träffat på underbara människor; som inte alls bar samma religion som mig; men vaddå, det är ju inte alltid ens tro som definierar vem man är; jag menar, jag kan bära kors men hata och bete mig illaaa... Vad man speglar utåt spelar inte alltid så stor roll om man får reda på insidan. Vi är alla människor, vi alla delar samma värld, och oavsett religion borde vi inse att vi tillsammans utgör det vackra livet. Låt oss torka världens tårar och börja älska...