Jag stod och såg på dig genom fönstret idag. Du bakade i köket och du verkade så glad, så söt. Var det surdegsbröd idag? Du hade det rödrutiga förklädet på dig och jag såg tatueringen av en ros på din vänstra axel. Den måste vara ny. När barnen kom springande in i köket och Girlandia hade något att berätta som hänt i skolan såg jag hur ditt ansikte lyste upp av förväntan. Det var en fin dag. Solen glittrade och jag log inombords när jag såg din lycka. Det tycks som om din sorg över att jag är borta har börjat avta. Det känns bra. Jag längtar redan efter nästa gång då jag skall vara med dig, bara utan att vara vid din sida. Jag ser hur barnen växer upp, det känns gott. Ibland är det precis som om du anar att jag är där. Du kan plötsligt titta upp när du läser en bok och så ser du på mig, eller mot den plats jag befinner mig på. Jag vet att du inte kan se mig, men det känns som om du anar en närvaro. Jag är där och jag ser dig. Det är min tröst att du finns där och har ditt liv med barnen. Om jag hade funnits där för dig hade jag kunnat säga att det är vad jag lever för. Men om jag funnits där för dig hade jag förstås inte alls behövt säga det, du hade märkt det ändå. Ibland önskar jag att det gick att få dig att höra min röst. Ibland får jag lust att skriva ett kort eller ett brev, för dig att läsa och få ett slags tröst, ett slags vetskap. Som det är för mig, att kunna se dig, att du mår väl. Jag ville ge dig en kram, men jag var sent ute, det är så jag ger dig min kärlek. Det är så jag ser på det. Jag ger dig en kram när du som ser på mig, tvärs igenom mig.