Vi älskade Invirade i Egyptiska Siden lakan och Vackra Kristall vällta glas..utspillt från Montagne De Reims på platser där de inte borde vara. Vi rundade alla hörn i den magnifika parad våningen, upp på trappan och ett till. Alla kläder utspridda på golvet förutom min finaste vita som du varsamt mitt i allt tog dig tid att hänga upp. Du är så lagom mjuk och hård på samma gång. Längtan fyllde mig av hunger att ge dig allt jag visste tills kroppen inte orkade mer av total utmattning. Mitt dekolltage var så nära man kan komma värme. Mer och mer...av glänsande mjuk och knottrig hud då sensommarvärmen pockade på varje grad i termometern som fick svetten att synas mer än pärlor. Varm..Varmare..Varmt..Hur mina andetag fann sig tänkte jag inte ens på senare förrän mitt huvud låg vid fotändan med armarna längs med. Klibbigt och fuktigt. Aircondition på. Luft..Sakta infann sig den lätta andningen. Hade jag rökt skulle den perfekta älskskogs scenen avslutat med det..men befriade från den lasten hade vi fria händer som flätades istället. Du drar mig fast och bestämt men försiktigt till dig. Det var nästan så att jag kände att jag var för överhettad och behövde eller ville några sekunders spelrum för att komma i fas.

Om du var skulptör sa du.. ...skulle du forma och hugga mig i sten den vackraste statyn som funnits, den av mig. Mina former och inte minst mina ögon förtjänar att finnas kvar för efter världen i all evighet.. du för händerna sakta över min midja över mina armar upp mot min hals mot min mun. -Din mun...säger du och drar fingertopparna sakta över den för att ta bort de få hårstrån svetten inte tagit men väl de som vinden stilla blåst fram i mitt ansikte. Du håller kvar fingrarna vid min amorbåge och säger att de är som av en Grekisk Gudinnas läppar och jag borde vara nära bubbligt skratt om det inte vore för stundens allvar när du ser djupt in i mina ögon och säger vad ditt hjärta känner. Jag svalde hårt och var fast i ditt ögongrepp. Du kysste mig sakta och jag tror jag höll andan när vi kysstes. Det var svindlande. Jag kände tusen tankar och tystnad inom mig. Jag kommer inte riktigt ihåg om det var där någonstans där jag lätt började fundera på vad öden och följder kan göra. Det fanns i baktankarna. Hur mitt öde förde mig till den stunden vi var i och vad följderna skulle bli av en fortsättning. Skulle jag ens tänka på det? Jag bestämde mig resolut för att senarelägga de tankarna och bara vara i stunden.

Där satt jag iallafall senare vid den vackra öppningen med ett Praktfullt Upplyst Torn av stål i mitt blickfång, just den dagen i Louvren så overkligt verklig. Där satt lilla jag i det varma fläktandet, endå var tio grader varmare än luften inne trots natttimma slagen. Jag ville ha riktig luft. Lilla jag..sittandes i ett överdimensionerat dubbel fönster. Här skulle vi alla fått plats. Stjärnfyllt Paris framför mina ögon. Aldrig har en stund varit mer Romantisk än den. Symfoni orkestern spelade i bakgrunden, inte den inspelade utan den med full bemanning, den som makalöst nog var på rätt plats vid rätt tillfälle som så mycket annat just då. Kanke var det arrangerat, inget omöjligt alls. Det var det. Du frågade hur du skulle andas utan mig nära...när vi skillts åt. Jag sa åt dig att ta det du behövde nu. Och du sög in hela mig. Men till skillnad från andra gånger hade jag luft kvar att le och känna mig så nöjd så tllfreds man bara kan efter det som varit. Du ville prompt ha med mig till ännu sydligare breddgrader men med full respekt för att jag var tvungen att åka hem till de mina. Den känslan av du bara ville vara med mig, ja.. du vill det ännu. Jag var tom på repliker som jag varit sista tiden. - Vad har du gjort med mig sa du -Ja..vad har jag gjort?!

Min stämma är lika mycket sängens som min egen, jag ormar mig inte mot sinnena och livet och krusar dess mindre. Van att föra mig men full av rus. Jag är endå som tagen från en viss film en dag när jag skrattar högt och ljudligt l i salongen bland hattar och vita handskar och Folie Gras och alla dessa hand urkärnade vindruvor med melon i tryffel olja. Du säger att jag får dig att skratta och hur det känns att känna igen. Kära du..Jag lever, jag vet. Och du..du får mig att känna mig speciell och vacker, lugn och trygg. Leva ingår i mitt livs koncept, känna gör jag på olika sätt varje dag. Tittar sneglande och leende på de gamla och unga alldeles för tantigt men endå vansinnigt stiligt klädda damerna. De som inte kan lossa sitt koppel, de som ser ut som om de var stöpta i samma plastform. De ser ut som om de alla har tandpetare som håller upp de uppspärrade ögonen. Håret perfekt vad det nu är.. då en ser ut som en blek kopia på Margret Thatcher i håret. Alla har sin stil eller någon annans. Inga synliga skavanker. De tisslar och tasslar..som de tittar på oss. De kunde lika gärna radat upp stolarna bredvid vårat bord och haft Debatt Panel! Jag noterar att vi kommit halvägs med vår mat trots ivriga och heta diskussioner om President Valet. De har inte ens rört sina tallrikar. Dock har de fått de mongram fyllda linne servetterna i knät, men än mindre lyft besticken. Kan inte låta bli att retas lite och ger dem en kråksparks leende blink och nickar till lite försynt och tittar på deras tallrikar.

Seså..ät nu. Jag är ingen apa i bur. Hm.. Lite som jag gör med mina flickor när talet vid middagsbordet tar över och det är dags att äta utan att själv säga något för då börjar det om i en aldrig härlig sinande diskussion. Damerna kommer på sig själva och blir tomat röda i ansiktet. Jag skrattar till och bjuder på det med lättja. Mumlar lite tyst och ler..med ansiktet mot min tallrik

- Å vad ni med skulle vilja spänna som en båge och skälva som ett löv. Andas det riktiga livet ni bara önskar ett leva, fast ni har all världens möjlighet. Stackars er vad ni går misste om det goda i livet! Kommer aldrig att ske er. Jag ber inte om morgon dagen när jag är fylld idag. Här och nu böjer mig för och i former som gör allt. Jag lever och är inte den som är den..de sista orden var det min bästa vän som uttryckte i en förklaring till hur allt tett sig sista tiden. Jag tystnar...Kväljande att jag en gång satt all känsla av stolthet bakom mig. Inte längre...aldrig mer..det gjorde så ont och endå är allt så nära med några kilometer eller mer ständigt. Du tar båda mina händer och säger tittandes in i mina ögon - Jag har bara känt så här en gång innan i mitt liv. suck jag tänker... jag med...