Jag är rädd.

*

Jag förvånas över - ordens kraft
   deras makt att forma vår världsuppfattning och den sanning vi väljer att söka och bevara någonstans, en tro, en lag, ett paradigm, en tes, en idé, en tanke, ett minne, en frihet, en trygghet, en möjllighet, ett hopp, en dröm, en längtan... hur vi söker finna och förklara, vår egen Vilja - rörelsen genom rummen & livstiden

Hur våra språk växer och omformas, målas i bilder, matrial, röster och kroppar.

Vi behöver det där, som vi kallar för respons, utvidgandet, gensvar, förändringen, att låta någonting nytt skapas tillsammans, något ännu okänt, som ett språk, ett gemensamt agerande - ärligt, tillitsfullt, med bevarat mod och friheten, till nyfikenhet, förundran och hänförande, överraskande glädje.

Vad händer när vår frihet och trygghet tas ifrån oss?

När modet att berätta sviktar?

När ingen längre lyssnar till, bemöter och respekterar
din röst, dina ord, dina behov, din längtan - din egen Vilja

 *

 Jag kan inte förbereda dig som möjlig läsare av dessa skrivna ord.

Jag känner dig inte. Jag vet ingenting om dina livserfarenheter, din tankes sfär och förmåga till uppfattning, förståelse av det du upplever och hur du väljer att reagera inför hur du påverkas.

Om något i mina ord berör dig.

Låt dem skrivas.

Låt mig - få berätta.

Lyssna & lär dig lyssna - väl.

www.youtube.com/watch?v=l75X-SDKq1Y

*

    Friheten

känner du den?

Om inte, så sök den, med Allt vad du är som människa.

Var inte rädd.
Låt dig. Låt dig fyllas - av Liv.

Skapande. Minnen.

Och sluta aldrig någonsin att berätta.

Din röst. Dina ord. Ditt språk. Din konst.

Din Vilja att Gestalta.

Friheten

*

Vilka ord, genom ditt eget liv, är viktiga för dig?

Kan du minnas dem?

För jag minns.

Och för mig är ärligheten, öppenheten och friheten - livsviktig.

*

Jag skriver, självbiografiskt, för att finna en väg till Livet.

Genom väggar jag själv byggt, låsta dörrar
som jag boksavligen inte själv längre kan slå sönder med mina egna händer -  säkerhetsdörrar.

För det är inte längre, som förr, 1980

när jag 4år gammal, ser upp, sträcker upp armen

och febrilt drar ner dörrhandtaget i ren skräck

för att min mor vaknat och ropar "Hallå?"

Det är natt och jag springer för livet.


Cellens Frigörelse

http://www.poeter.se/viewText.php?textId=94212

För livet finns inte här.

Inte 1980 i en trerumslägenhet på Månadsvägen 36 i Jakobsberg Stockholm.

Inte 2012 i en trerumslägenhet på mossvägen 62 Järna.

Isoleringen - In solitude

http://www.poeter.se/viewText.php?textId=1130957

Livet borde ha funnits där, då och nu, framförallt,
all försvunnen Livstid därimellan. Så är inte fallet.

Jag är apatisk.

*

Jag är också empatisk & intuitiv, sensitiv & Passionerad.

Generös, innerlig och kärleksfull, medmänsklig och omtänksam.

Allvarlig, envis och flexibel, effektiv, innovativ och prestigelös.

Och även om min kära syster Linda i perioder genom våra liv, starkt dementerar min förmåga, så vågar jag ännu hävda med berättigande

- Jag är en mycket god Lyssnare :)

Det är en del av min självbild, min integritet, min övertygelse, min medvetenhet, min identitet.

Då är det väldigt underligt, för mig, att jag måste berätta sanningen, om mig själv, för en Läkare på vårdcentralen i järna, efter vårt samtal på 45min
som lett till den rekommendation jag tar med mig till Socialförvaltningen i Södertälje till fysisk träning, eftersom min kropp inte har mått så bra av att sittta stilla framför en monitor 20 timmar om dygnet de senaste 10 åren,
och när jag, innan jag går ut igenom dörren, återvänder, tar honom i hand och innerligt tackar honom för att han verkligen Lyssnar - till mig -

och jag säger...

"Det absolut värsta, efter allt jag berättat för dig, är att de har tagit min Medmänsklighet ifrån mig."

och Läkaren & Medmänniskan i honom svarar medans han själv gråter...

"Det måste vara fruktansvärt."

*

 Jag är van att bli kränkt.

Oerhört van.

Att bli psykiskt misshandlad. Och hotad. Ignorerad. Övergiven.

Att ge sina egna barn skulden, skammen, rädslan och Ansvaret för alla brister, brutna löften och lögner, otillräcklighet, rädslor och trauman vi själva bär på inom oss.

Är det en bra ide?

Mina behov, som människa, är inte det minsta intressanta.

"Din vilja växer i en grantopp!"

Är det så?
Isåfall har jag redan varit där.
Det där med att sjunga är mer än bra, för att finna helheten av en människa.

 "Det är som att försöka tala med en vägg!"

Är det konstigt tycker du, du som borde veta bättre än att skrämma någon till tystnad, speciellt någon som är Jag - ett barn på 3-4 år.

Och du, som är 2 meter lång, 120 kg tung och för tillfället är ordförande i Jakobsbergs Budoklubb. Att täcka över hål i dörrar med klistermärken duger helt enkelt inte.

Och väldigt, väldigt labil.

Eller var det inte du som, ett hastigt ex. ur mängden, 12 år senare stod utanför Nässjös station sådär en 1992 eller så efter att ha stannat din egen bil, sprungit fram och sliter upp bildörren och drar näven i biltaket och skriker i örat på den stackars pensionären som inte kör bil som du tycker att han bör?

Och vi var ju alla så överens.
Redan 1990 när den andra separationen - äntligen - blev ett faktum.

"Stefan har förändrats så mycket... till det bättre."

och de där andra orden jag aldrig glömmer, från din nuvarande fru som av helt ofattbara anledningar försökt ha en relation till dig i över 21 år...

"Stefan har säkert goda sidor... men jag kommer inte på någon."

För vem förstår och lär någonsin känna någon människa
vars största skräck är att någon skall veta vad han känner eller hur han mår?
Som aldrig någonsin berättar något om sitt eget inre?
Eller frågar någon annan vad som händer inom dem?
Som sina barn. Eller sin fru.

Det är helt ok att gråta.

Att vara sårbar.

Att erkänna sina misstag, fel, brister, tillkortakommanden,
försök till något, vad än vi vill kalla det, det är en del av livet.

Man behöver inte ligga tyst på operationsbordet medans läkare skär i ditt ollon med skalpell utan bedövning och sjuksystrarna gråter... det är inget mandomsprov.

Jag är mest förvånad över att du aldrig dräpte dina föräldrar.
För ditt liv var ju aldrig vad det borde ha fått varit.
"Ondskan" av J.G. dyker snabbt upp i tanken.

Men det är klart, de där körkorten inom värnplikten
och jobben som följde därefter, blev ju en väg till frihet,
att komma så långt bort som möjligt, från hemmets fasa,
så du annulerade biljetterna för att emigrera till Australien.

"Om jag en dag ville återvända till Sverige så hade jag satts i fängelse om jag inte gjort värnplikten."

En ung mans tankar.
Säkert högst relevanta då. Men inte nu.

och sedan möter du vår mor och en dag skapas vi.

Nu - bor du på, för mig, okänd ort någonstans i Schweiz.
Jagas av Svenska kronofogdmyndigheten, säkert någon du lurat genom åren, som står på den där listan min morfar en gång visade mig, 30-40 talet namn på de som du är skyldig pengar och kanske... en förklaring

Morfar...

personen som, tillsammans med min morbror, förmodligen kommer förbli mer människa, man, fadersgestalt och vän än du någonsin kommer mäkta med.


Minns du?

Någon som lärde en lång gänglig yngling i glasögon och arbetshandskar lägga tegeltak på 70-talet?

Samma person du i hemlighet prövar att låna pengar av, var det 16 tusen, 20 tusen? och återbetalar prombt enligt överenskommelse, för att snart fråga efter ett ännu större lån - Borgenärslånet med morfars gård som intäkt, hans livsverk - som kommer att bli det företag du startar och som sedan går i konkurs 1988.

Samma person som betalar hela det lån och all den ränta som Sala Sparbank utkräver.

som säger saker som...

"Mormor var med och betalade ända till slutet, med sin pension."

Hon dog vid årsskiftet 2000.

Och det rutade pappret jag håller i svag belysning, över köksbordet i Olsbo, är noga skrivet med blyerts, spalt efter spalt en införd nedräkning av någon som står för sitt givna Ord.

Där ett handslag och ögons ärliga mötande ännu är viktigt.

Oavsett hur livet sargat dessa arbetarhänder, där fanns en gång en livsglädje jag inte kan beskriva med ord.

Ytterst få händelser i livet har verkligt stor betydelse.
Det är viktigt att vi alla Minns och förstår vilka de är.

"Nu har du sett de här papprena Tobias.
Nu pratar vi aldrig mer om det här."
Allan Hedlund

Samma person som tog jägarexamen, hade eget gevär hemma på gården och som tom. vid något tillfälle var ute på jakt, men som aldrig sköt något djur, även om han hade det i siktet.

Som säger om sina egna djur, de kor och den tjur han tvingades sälja samtidigt som gården...

"Om jag vetat hur de hade fått det hos sin nya ägare så hade jag skjutit dem själv."

och Mormors röst till dig morfar...
när du sitter lutad med ryggen mot lecablocksgrunden till stallet som vi byggde, med geväret i dina skakande händer och du gråter och tänker på Melker & Ellinor...

"Nu kommer du med mig in i huset igen och låser in det där geväret."
Britta Hedlund

Morfar...
Som inte lämnar ut några uppgifter om dig, när någon ändå ringt upp honom, om de där obetalda sattelitantennerna du sålde och hotar att söka upp morfar och krossa hans knän med ett baseballträ om han inte genast talar om var du går att finna...

morfar...
som fick ett timmmerlass över sig 1937, när han var 11år gammal och jobbade i skogen och låg på konvalenshem under hela sin tonårstid och knappt fick några besök

som haft käppar större delen av livet, som jag sprungit och hämtat oräkneliga gånger, lutade mot något när snickarens händer behövs annanstans, miljoner spikar eller en kortlek, ett glas saft, en hyvel, en höbal...

morfar... som drömde om att bli skådespelare
och att springa på en strand...

som istället byggde hus och eget hem

tvingades sälja och flytta in i alltför liten lägenhet
fick inbrott i källaren och blev rånad
med tiden hittade Olsbo som en ny möjlighet att bygga nytt
för friheten och närheten till naturen och djuren

jag minns en armslängd bort, med rosen i centrum,
hur vi sitter en liten trio, jag & hunden Bamse och tittar på
när liten sliten sjuk räv äter korv ur en skål
och mormor hämtar kameran men filmen är för gammal...

och jag var där, och hjälpte till så gott jag kunde, trädet som föll och missade huset med en hårsmån och bara rev ner vindflygelskivan och en handfull tegelpannor och hur jag spikar fast dem igen en kväll, efter att ha dragit djupt efter andan och stabiliserat blicken och obalansens höjdskräck något...

och en av de sista gångerna jag såg mormor, en sensommarkväll, när hom kom ut med gåstolen till morfar och mig, där vi står vid den blå vedkapen och motorn surrar tyst, morfar visslar och ler, med glimten i ögat,  jag lyfter & klyver, barbröstad och svettig, i raskt tempo - han staplar...

och mormors ord  för länge sedan...
"Vet du varför Allan visslar? Han visslar när han har mycket ont."

och nu...
"Jag har gjort iordning lite mackor till er om ni vill komma in."

det är allt hon säger, sen går hon in igen

och morfar...
tittar efter mormor och lutar sig lite mot mitt håll och säger

"Det är sällan hon kommer ut numera. Det gör hon bara för att du är här."

Och arbetsdagen var egentligen slut, men jag är hos er så sällan, jag har inget körkort och ingen bil, inga pengar och inget jobb, livstid är det jag har och glädjen i att få hjälpa någon som glädjs tillsammans, och här är jag Alltid välkommen - efterlängtad

så vi tog några kubikmeter ved av bara farten innan vi gick in för kvällen
för det är ju så...

"Veden skall klyvas innan Midsommar."

men det är svårt att hinna med allt som behöver göras när man är ensam.


De som du slutade att prata med 1988.


Personer som trodde på dig & Välkomnade dig,
till något du aldrig upplevt förut, en Familj.

Där något nytt fanns, som gemenskap, omtanke,
kramar, frågor, samtal, tillit. Närvaro.
Vänlig beröring?

för det är något där som aldrig riktigt släpper, även om du tror att
"Jag är färdig med mina föräldrar."

för som Susanne säger, ännu idag...
"När jag försöker stryka honom över kinden,
så ryggar han tillbaka och han vet inte varför."

Kroppen minns.

Och nu är du 61år gammal.

Misshandel är inget som går någon spårlöst förbi,
hur mycket vi än försöker ignorera den.
Tillslut ignorerar vi mer än vår omvärld och oss själva.

Om inte annat så tar tystnaden och tanken om den bevarade stoltheten, integriteten och värdigheten - livet ifrån oss.

Jag vet.

Enligt hörsägen från min syster så sägs det att du själv lyckats med något väldigt konstigt... du kan numera relatera till Andra människor.

Det låter ju helt häpnadsväckande.

För vem förväntar sig något som helst förståeligt, humant och ärligt beteende ifrån en narcissistisk psykopat med antisocial/histrionisk personlighetsstörning, tillika arbetsnarkoman?

Någon som fullständigt saknar tillit till andra människor.

Hur många gånger tror du jag har hört människor säga saker som...

"Stefan kan aldrig erkänna när han har eller har gjort fel..."

"Problemet är att han, Tror, att han Är 'Störst! Bäst! & Vackrast!'"

Beundran är inte = kärlek

Visst har du behov av oändligt med bekräftelse, egen och andras, med din bakgrund, det är inte alls svårt att förstå.

Kruxet är att jag behöver också bekräftelse.

Som något enkelt, en klapp på axeln, en fråga, en inbjudan
till deltagande i något, ett välkomnande, någon självklarhet.

Och visst tänker jag på det ibland.

Hur min morbror Agne kan ge sin son Rickard
mer uppmärksamhet och omtanke under en dag
än du lyckats förmedla under ett helt liv, till mig.

Det var ingen barnlek

Tomtefar
http://www.poeter.se/viewText.php?textId=132256

att vara din konkurent om min mors uppmärksamhet.

Eller att försöka söka din.

Vingar - för ett självutplånande barn...
http://www.poeter.se/viewText.php?textId=255162

*

så min mors röst via telefonen i våras...

"Du behöver inte skydda mig längre Tobias."

Inte?

Då fortsätter jag skriva.

*

Ser du och erkänner du någonsin ditt eget ansvar?

Jag _valde_ aldrig att försöka växa och överleva
i det som aldrig var eller blev en familj, en trygghet, en frihet.

året är 1983

Stefan ringer från sin mobiltelefon och ställer det där ultimatumet som du aldrig berättade för någon, förän du anförtrodde dig till mig för något decennium sedan.

Antingen så har Ni en relation eller så kör han in i bergväggen!

Han är och förblir ett fegt, traumatiserat barn.
Han skyr alla former av emotionellt ansvar.

Och hans liv var inte ditt ansvar!

Jag försökte finna en lösning på det som aldrig skulle gå att lösa, när Ni - tillsammans - fullständigt vägrade att lyssna till mina behov.

Det är inte mitt ansvar.

Som 4a åring.
Att hålla samman en relation som är dödsdömd.
Att tvingas överleva i en geografisk närmiljö, som ständigt utan uppehåll fylls med en hotfull närvaro, skuldbeläggande, ansvarsbefrielse, hot, ignorans men alltid, alltid med en brist på förklaring, till något svar på frågan "Varför?"

För allt är ju mitt fel.

Förnekelse hjälper inte mig, dig, min syster eller ngn som flyr till schweiz.

"Lämna inte ut dig själv."

Varför inte?
För att omvärlden och människor så gärna, så enkelt, så snabbt, fördömmer andra, varandra och sig själva? För att så många är så rädda, själviska, giriga, inte vill eller Kan Lyssna? För att de inte har tid, livstid nog att stanna upp?

Om vi inte ärligt och öppet berättar om oss själva, varför har vi då Levt?

Har vi då levt utan Tillit?
Utan öppenhet, frihet, omtanke, respekt och Kärlek
till vår nästa och oss själva?

Är det rimligt att min tvillingsyster är rädd att jag skall ge upp helt och ta livet av mig?

That smile I lost...
http://www.poeter.se/viewText.php?textId=1259933

*

"Du har utstått mycket lidande och smärta Tobias.
Jag förstår fullständigt varför du har agerat som du har gjort. Det är fullständigt logiskt." - Görel Fred

Här har Görel helt rätt.
Men som vi senare ser, så är även hon mänsklig och kan ha fel. Ibland så blir konsekvenserna av rädsla tyvärr inte positiva.

"Det här är inte värdigt dig Tobias."
Mamma

Angående varför jag skrikande i mobiltelefonen
går genom pendeltåget fyllt med människor
mellan Söd Hamn & Järna på väg hem...

nej - det är det inte


och det är första gången i mitt liv jag hör min mor använda ordet värdighet.

a longing from within
http://www.poeter.se/viewText.php?textId=1199967

Kanske, för att jag förlorade min egen värdighet redan som barn, i hemmets ständiga terror och förtryck. Och i att mobbas genom dagis/förskola/grundskola. Av elever såväl som lärare eller "kuratorer".
Än idag och livet ut kommer jag ha extremt svårt för alla former av lögner, manipulation och maktmissbruk.

Kanske, för att jag har och har haft så svårt för att försvara mig själv. När mina ord inte räcker till.

ibland önskar jag
http://www.poeter.se/viewText.php?textId=1129291

När de mest grundläggande premisserna för en ömsesidighet, ärlighet, tillit, respekt, mod, öppenhet, sårbarhet, vilja att söka gemensam förståelse inför varandra, inte värnas om, bevaras intakt.

Till Linda - Tvillingsyster
http://www.poeter.se/viewText.php?textId=1105883

Omfattningen av min egen mors ständiga förnekande och ovilja/oförmåga/rädsla/skuld/skam/sorg/vanmakt/uppgivenhet/Feghet & Rädsla möter jag
fortfarande.

Kanske, för att jag tvingades söka ekonomisk hjälp som outbildad utflugen tonåring 1992 hos Svensk Socialförvaltning, där existensminimum är så formulerad för att en människas tillvaro skall vara så vidrig att hon gör nästintill vad som helst för att så snabbt som möjligt söka sig därifrån och finna en annan lösning...

Kanske, för att framtid, liv, återhämtning, läkande och allt som sträcker sig utanför deras direkta skyldigheter och även dem, totalt ignoreras.

Kanske, för att efter att ha gått på egna ben till och befunnit mig i olika receptioner fyllda av Med-människor som för med sig sin skuld, skam, ångest, smärta, ensamhet, utanförskap, ensamhet, vanmakt, hopplöshet, hjälplöshet, förtvivlan, desperation, ilska, uppgivenhet, isolering, apati, missbruk
och längtan, längtan, längtan, längtan, längtan...

efter att ha Sett, Lyssnat och Samtalat

efter att ha fyllt i tiggarblanketter varje månad i olika kulörer, nu över 200st under 17 av de senaste 20 åren...

allt från skrivna brev som, förklarande, gått till Svensk Tingsrätt om varför - även jag - har ett behov av - Ett bevarande av åtminstone några utav de mänskliga rättigheterna -

http://sv.wikipedia.org/wiki/FN:s_deklaration_om_de_m%C3%A4nskliga_r%C3%A4ttigheterna

http://www.manskligarattigheter.se/sv/de-manskliga-rattigheterna/vilka-rattigheter-finns-det

medmänskligt umgänge och kontakt med min närmaste familj & önskar bidrag för en resa till min egen mor över Julen

till extra klädbidrag för skor eftersom jag en vinter gått sönder mina fötter i trasiga skor...

kanske, för att jag aldrig någonsin upplevt ekonomisk trygghet, haft några som helst pengar på mitt bankkonto en månad ut...

kanske, för att det skapar en ångest och stress hos vem som helst på kort sikt och för att genomslagskraften i den under lång tid pågående utanförskapen skyndar på den erosion av viljan, själva livsgnistan, som väldigt snabbt tär sönder något fundamentalt bärande som hoppet...

kanske, för att Mat _alltid_ är första och i princip enda prioritet. Åtminsotne borde det få vara det. Med tanke på den ickeexisterande marginalen i budgeten. Så enkelt är inte livet. Människan behöver annan livs-näring än ren föda.

som, gemenskap, samvaro, närhet, självbekräftelse, utbildning, arbete, lön, skörd, framtid, mål , dröm, vilja, glädje, lycka, lugn, frid, avslappning, värme, skratt, mellanmänskliga möten och relationer, samtal, barn, familj, släkt, ett eget hem - respekt och en bevarad integritet.

kanske, för att jag känner fattigdomens ansikte... alltför väl

kanske, för att det behövs mer än en ynka Månads berömvärda skrivande av Jessica Ritzéns Fattigbloggen
http://bloggar.aftonbladet.se/fattigbloggen/

och de livsinsikter man kan så smått börja fundera över, om man gör ett sådant kort experiment som ändå, då, får en enorm genomslagskraft och gensvar för en tid

kanske, för att jag nästan gett upp helt...

Blackhawk Downs

http://www.poeter.se/viewText.php?textId=1139899


kanske är det så - Jag saknar fullständigt identitet.
Och numera är det ju helt sant eftersom jag saknar ett giltigt identiteskort.

Somom jag inte fanns
http://www.poeter.se/viewText.php?textId=449368

kanske, är det ingen bra idé det här, med smärtan och sorgens ignorans, handlingsförlamning och tystnad, förnekelse av egna behov och liv, isolering i 29 år

och kanske, så är rädslan inför att öppna, tona och ljuda orden återigen och säga

"Hjälp?"

förvänta sig att någon Lyssnar, förstår och bryr sig tillräckligt länge för att stanna till - vänta - och Lyssna ännu mer... obefogad

*


http://www.poeter.se/viewText.php?textId=1132531



http://en.wikipedia.org/wiki/Murder_of_Kitty_Genovese

"Catherine Susan "Kitty" Genovese (July 7, 1935^[1] – March 13, 1964) was a New York City woman who was stabbed to death near her home in the Kew Gardens neighborhood of the borough of Queens in New York City, on March 13, 1964.^[3]

The circumstances of her murder and the lack of reaction of numerous neighbors were reported by a newspaper article published two weeks later;^[4] the common portrayal of neighbors being fully aware but completely nonresponsive has since been criticized as inaccurate.^[5] Nonetheless, it prompted investigation into the social psychological phenomenon that has become known as the bystander effect or "Genovese syndrome"^[6] and especially diffusion of responsibility."

http://en.wikipedia.org/wiki/Bystander_effect

"The bystander effect or Genovese syndrome is a social psychological phenomenon that refers to cases where individuals do not offer any means of help in an emergency situation to the victim when other people are present. The probability of help has often appeared to be inversely related to the number of bystanders; in other words, the greater the number of bystanders, the less likely it is that any one of them will help. The mere presence of other bystanders greatly decreases intervention. In general, this is believed to happen because as the number of bystanders increases, any given bystander is less likely to notice the situation, interpret the incident as a problem, and less likely to assume responsibility for taking action"


http://en.wikipedia.org/wiki/Diffusion_of_responsibility

"Diffusion of responsibility is a sociopsychological phenomenon whereby a person is less likely to take responsibility for an action or inaction when others are present. Considered a form of attribution, the individual assumes that either others are responsible for taking action or have already done so.^[1] The phenomenon tends to occur in groups of people above a certain critical size and when responsibility is not explicitly assigned. It rarely occurs when the person is alone and diffusion increases with groups of three or more"

*

Utsikt
http://www.poeter.se/viewText.php?textId=1014743

varje dag utan eftertanke
ett hinder i vägen för livet
sökte ögonblick till evigheten
ur känslan att finnas till
somom orden räcktes fram
ur en vidöppen mun

fönstret som slår igen
med varje årstid
följer rytmen i decennier

tre andetag med pannan mot fönsterkarmen

ett fastklamrande grepp
om livet är
handens vred
till det sista  

*

Livet...
http://www.poeter.se/viewText.php?textId=110106


var natt jag går

mot stängt fönster

lutar min trötta panna

öppnar

andas in

andas ut

stänger


och åren går…

*

2012.04.03

och nu har det gått sju år till...
av överlevande i en cell

"Cellens frigörelse"

blir tydligare och tydligare


men vad är "Liv"?

vad är "Att Leva."?

Frihet? Trygghet?

Vilja? Dröm? Mål? Ambition?

Respons? Gensvar?

Självhävdelse?

Självförsvar?

Agera?


Samvaro? Gemenskap? Mottagande?

Självklarhet?

Kärlek?



Bad jag om för mycket?

Vilka krav kunde jag ställa?

Vilken repsekt & integritet bevara?


och om sju år, igen

är det samma fönster?


eller


inget mer finns kvar,
än dessa övergivna - olästa - ord.

*