Hon lämnade sin bostad cirka tjugo över sju 

den uppgiften får anses vara klart bevisad nu. 

Hon tycktes vara lugn och glad, sa portvakten i går 

som såg  henne på Skolgatan. Där slutar alla spår.

 

En arbetskamrat uppger att hon avtalat en träff
med någon klockan åtta, under Rådhusets relief.
Men vem hon gick att möta där, och ifall hon kom fram
det vet vi ej, en brist som självfallet är allvarsam.

Hon hade nyss fyllt nitton år och bodde för sig själv
höst upp i nya höghuset som rests vid Göta Älv.
De grannar vi har talat med berättar om en tjej
som alltid log i hissen och ej utmärkte sej

 

på något sätt som störde eller lades märke till.
Det framstår klart att de vi hört nu mycket gärna vill
ta del av alla fakta som vår utredning kan ge.
Och ordnar vi en skallgång vill de gärna vara med.

Ursäkta mig ett ögonblick, nu ringer min mobil!
Hallå! Vem där? Ni talar med polisintendent Pihl!
En kvinnokropp i dammen bakom ortens idrottsplats?!
Vi kommer genast. Vem är ni? Varför är ni på plats?

 

Sirener bryter skoningslöst den sköna lördagsfriden.
En våldsman har förpassat ännu en ung tös ur tiden.
Vi hör, förstrött, hur oljudet försvinner bort i fjärran

med en tyst fråga om vad som är skäl för blåljuskärran. 

I skogen, darrande av skräck, i hägnet av en gran
hukar en yngling som, tyvärr, är blytung narkoman.
Han vrålar ut sin abstinens till dess hans strupe snörs
ty det fanns bara fyrtio svenska spänn i flickans börs.

I Åkersberga sörjer nu ett medelålders par
i insikten att de ej längre har sin flicka kvar.
I Söndagsnyheterna får vi andra veta allt
ty så har landets medier helt unisont befallt.

Och intendenten Pihl han suckar över detta dråp,
snart är hans utredning förpassad till ett gammalt skåp.
Samtidigt flödar knarket och drar med sig ökat våld.
Hur vi skall skydda oss? Den frågan är i dimma dold.