I rapport berättas det om att minnet
förändras litet grand över tid, även
om tiden är aldrig så kort.
Vilket stämmer bra om man genomför
tester på folk.

Att det stämmer på mig själv har jag
fått bevisat för mig själv så många
gånger att det börjar kännas absurt.
Jag tror mig minnas saker från filmer
och böcker som inte var med i filmen
eller i boken.

Ändå är jag just i stunden övertygad
om att jag minns rätt.
Resultatet är både fascinerande och
skrämmande samtidigt.

Tänk bara på alla dessa vittnesmål
där vittnen är absolut övertygade om
vad de upplevt trots att det i många
fall kan vara rätt långt från sanningen.

Då måste det väl vara bra att det
finns fler än ett vittne?
Kanske. Kanske inte. Det kan då bli fler
än en som minns saker som aldrig hände.

Denna kunskap om minnet och minnes
forskning kan tyckas ny. Men om det är
så jag minns saken så har jag fel eftersom
minnesforskning inte precis är någonting
nytt, ens för det nya århundradet.

Att träna minnet är förstås bra för det
sägs ju att de som tränar minnet och
problemlösning får en hjärna som fungerar
bättre än om man aldrig försökte lösa
problem som träningsform.

Dessvärre är det inte riktigt så det fungerar.
Så hur fungerar det då?
Var och en av oss fungerar dels individuellt
och dels som en del av olika grupper av
människor.

Om det finns risker med att ha ett minne
som inte är direkt sanningsenligt beror
förstås på vad riskerna kan resultera i.
Saker som kan vara bra att komma ihåg
är ju att exempelvis motionera, äta rätt
och på rätt tider.

Samt att minnas var man bor någonstans
när man kommer tillbaka efter en promenad.
Om man stängde av vissa elektriska
apparater, om man låste dörren eller var
man parkerade bilen om man nu har en bil.

Själv har jag ingen bil, men jag har glömt
att plocka in maten när jag varit ute och
handlat och upptäcker det först två dagar
senare.

Jag vet att det var något jag ville komma
fram till genom att börja skriva om det här.
Tyvärr är jag osäker på vad det kan tänkas
ha varit. Men jag minns i alla fall att jag har
glädje av motion eftersom jag har diabetes.

Ja, du får ursäkta mig för att jag inte har
tid att försöka komma med något mera av
intresse här, men jag måste går ut och gå
av mig all den där vispgrädden jag piskade
tidigare idag.

Det var förstås verkligen otur att jag alls
hittade elvispen och kunde piska grädden.
Men man kan ju inte få allt heller eller hur?
Först efter det passet är det dags att sitta
stilla och besvara mejl igen.



(Texten har legat till sig i utkast sedan 2012 10 01)