Han satt på en parkbänk, endast femtiotre,
Men kassen med ölen och spriten breve.
Han satt och gnolade, på en liten sång,
om den flickan han hade så kär förr en gång.

Då gick jag förbi på min kvällspromenad,
Då sade han: Stanna och kom hit ett slag.
Jag frågade skeptiskt: Vad vill du mig?
Han svara: Jag vill ge ett gott råd till dig!

Jag satte mig ner med en förvånad min,
och gubben han öppna en öl med ett flin,
Och sade sedan: Var ej rädd för mig,
en gamling, med öl och med sprit på sin stig.

Jag vill bara säga, att du skall ge fan,
att gräva i sorger, ty för endera dan,
kan det gå åt skogen, precis som för mig,
och nu sitter jag här, så jämmerlig.

Tänk på att livet, har mycket att ge,
att det finns så mycket du i världen kan se.
Jag hade en kvinna, som jag blev galen i,
men det efter ett tag, blev slut per telefoni.

Jag blev som en dåre, utan vett och sans,
och hela mitt liv, ja hela den chans.
Som jag hade fått, den slösades bort,
på spriten och ölen, som gör livet kort.

Och när jag nu sitter, med facit i hand,
och grubblar och tänker, och gråter ibland.
Så kommer den tanken, att det var ej värt,
Att gråta över henne, detta har jag nu lärt.

Så strunta du i, om det går dig emot,
nej le och var glad, ty mot allt finns det bot.
Utom förståss, den sjukdom som mig tär,
men den får jag tas med, det är så livet är.