Med sjuttio år på nacken, rätt ledbruten och stel

jag gränslade Miss Lena, öknens snällaste kamel

som bar mig upp i bergen till beduiners skjul.

Det kändes lite ängsligt men ändå ganska kul.

Då, plötsligt, utan varning, vid ökenstigens krön

vi möttes av två jeepar! Jag bad en hastig bön:

O,måtte dessa fordon ej va' på krigarstråt

och skarpladdade vapen inte avfyras hitåt!

Men gossarna i jeeparna, de sköt blott en fanfar

i luften för Miss Lena som verkligt hedrad var!

Hon kastade med huv'et och gnäggade förtjust

och anträdde en språngmarsch, dock onödigt burdust.

Jag kastade mig framåt och grep om hennes hals

och ritten gick från skritten över i en yster vals!

Jag slängdes häftigt hit och dit och kände verklig skräck

att slutligt tappa taget och på näsan gå i däck.

Med ökensanden yrande kring sina raska ben

och kurs mot utgångspunkten satte Lena av i sken.

Där stannade hon tvärt och när jag strax därpå tog mark

så träffades jag akterut av en välriktad spark.

Då nalkades i fyrsprång en och samma beduin

som hjälpt mig upp på kräket. Med ett belåtet flin

trots att det säkerligen var bristen på dressyr

som utsatt mig för detta hemska ökenäventyr.

Jag prövade att vinka när jag gick därifrån

trots att min vänstra skinka behövde cortison.

Och alltsedan den dagen är jag baktill ruskigt stel.

Det var nog sista gången som jag red på en kamel.

Ja, det var nog sista gången som jag red på en kamel!