Tänk att det finns människor som anser
att jag, en alldeles underbar människa,
äcklar dem med sin visdom. Särskilt med
tanke på att jag inte har egna barn, skall
vilja uppfostra föräldrarna i hur att ta hand
om sina barn...

Ändå försöker jag inte skuldbelägga människor
på det viset som de verkar tro att jag vill.
Jag vill bara visa på vägen, vandra den får
ju folk göra själva. Allt för många människor
köper böcker eller går kurser i självförverkligande
utan att förstå att de måste gå vägen själva.

De väntar sig genast tillämpning. Som om
de beställt hem en snickare för att bygga nytt
kök åt dem. Kurser och böcker är ju till för
att lära ut hur att snickra köket (livet) själva.
Ändå får de för sig att gå en kurs eller läsa
en bok om hur att få sitt liv levande

skall vara som att skicka efter ett trollspö
på postorder. Det där trollspöet laddar upp
sig självt efter användning och har tyvärr
bara en önskan att förverkliga per gång.
Det är förmodligen programmmerat att bara
lösa ett och samma problem

oavsett på vilket man vill använda det. Så
på det viset kommer det att kännas som att
ha köpt ett sådant där träningsredskap som
är svårt att sätta ihop själv trots medföljande
bruksanvisning. Även om man till slut lyckas
sätta ihop fanskapet

så har man redan hunnit tröttna på det och
så hamnar det i garaget eller källaren
tillsammans med andra prylar man hunnit
tröttna på innan man ens hunnit prova dem.
De pengar man under årens lopp hunnit
lägga ut på grejorna

i förhoppningen om att nu, nu skall grejorna
funka som jag själv vill... man kunnat använda
pengarna till en resa till ett resmål där man
träffar andra utslagna människor som spiller
drinkar på varandra och hoppas på att dessa
andra skall göra livet

dels till ett äventyr, ett oförglömligt minne och
samtidigt tyvärr göra att i stort sett samtliga
på semestern får ytterligare skavsår i själen.
Medan man då dömer varandra till en vistelse
i helvetet, bara att helvetet samtidigt är fullt
av sol och möjliga äventyr

på stranden som ligger i precis anslutning till
hotellet ett par kilometer bort, i ständiga
förväntningar om att träffa intressanta människor
som skall visa sig vara lika stora tråkmånsar
som en själv. Antingen för att de till skillnad
från en själv är sådana där

hopplöst positiva människor som inte låter
skavankerna livet ständigt bjuder på, solka ned
deras goda humör. Eller så är de likadana som
en själv och sådana går det ju tretton på
dussinet av redan. Är man som jag, en
hushållsrobot, så känns inte julen

större än någonting annat. Men så är jag ju
samtidigt inte helt hjärtlös och då vill jag
ju att åtminstone andra skall ha roligt. Själv
trivs jag i stort sett var jag än befinner mig
så länge det inte blåser och regnar på mig, är
för fuktigt eller hett.

Det vill säga att jag är kapabel att roa mig själv
utan att ständigt ta en drink, röka på och uttala
repliken 'fy faan vad livet är tråkigt. Händer det
inget snart så går jag och dränker mig'. Så där
som en del människor uttalar sig när de anser
att plikten att roa dem

är belägen hos omgivningen. Själv är jag förstås
inte alls programmerad att använda pengarna
till att göra annat än betala de fortlöpande räk
ningarna samt se till att hemmet är någorlunda
beboeligt för mig själv, flugorna, kramdjuren och
silverfiskarna.

Jag önskar dig en fortsatt god veckodag, vännen
vänligen

(oläslig namnteckning)



(Texten har legat och vilat sig
i utkast allt sedan 2012 11 01)