Den ännu varsamma vinden
vrider löven lätt
från sina torra fästen;
det är slut på trädens födslorätt
över är färgrika festen,
istället visas allt mot kallt
och ner;
det finns ingen sommar mer.

Färgerna faller allt fler
flyende mot grått,
flytande i vått
i pölarna efter allt
att jordas i grus och lera;
det är som att akvarellera
brunt och grått i vått.

Molnbankar väntar på kallt,
grått häver sig allt mera,
de tronar trista över allt,
lovar ur och skur,
inger trista tankar.