bladen lägger sig lugnt på marken,
rosen fruktar för ödet som isar i stjälken.
men det blir bestående,
för det enda som alltid är,
är den konstanta förändringen,
vad den än innebär.
och snön töar kring våren,
kärlek går i kras,
det som igår var extas, är idag
ångest och krossade glas.

men man vaknar,
alltid upp till helt ny värld.
att omfamna eller hata,
för kramar eller svärd.
du kan inte slåss och vinna,
men acceptera och älska,
att dina rötter slits upp varje natt,
och att ingen dag liknar den nästa.

Refräng:
det slår om från vinter till vår,
vindarna blåser från söder.
och sliter i allting, när trygghet du behöver.
men gråt inte av rädsla,
för ett spöke kan inte skada dig.
om du känner dig ensam,
så är det för att du är det.

nere på trottoaren, går en drömmande individ.
som försummat livets hittillsa chanser, och undrar när nästa tar vid.
han bevandrat livet, med ögon av nonchalans,
han kommer, att gå under,
en dag.
runt kring marken, spirar inget,
varken älskog eller växt,
alla flyr, för många stannar.
inför sitt psyke, är var man ödmjuk.
dimmornas stad tar ut sin tribut till slut.

men man vaknar, alltid upp till helt ny värld.
att omfamna eller hata, för kramar eller svärd.
du kan inte slåss och vinna, men acceptera och älska,
att dina rötter slits upp varje natt och att ingen dag liknar den nästa.

Refräng:
det slår om från vinter till vår,
vindarna blåser från söder.
och sliter i allting, när trygghet du behöver.
men gråt inte av rädsla,
för ett spöke kan inte skada dig.
om du känner dig ensam,
så är det för att du är det