Jungfrukammaren var hans domän. Hans skyddade enklav i den annars så dominerande vuxenvärlden. Det var i jungfrukammaren han kunde sätta sig vid det mörkboaserade skrivbordet och utfärda dekret om hur de ansvariga skulle bestraffas och hur den framtida tillvaron skulle gestalta sig.

Att skrivbordet egentligen var en lavoar, som berövats sitt handfat och sin ovala spegel bekymrade honom inte. I jungfrukammaren var det han och bara han som bestämde om tillvaron och de beslut som skulle påverka dess framtid.

Det var han som beslutat att ersätta det blygsamma akvariets anemiska fiskbestånd med kraftfulla eldsalamandrar som han själv fångat i Rosenlundsdammen.

Det var på sängen i jungfrukammaren han dragit upp riktlinjerna för de världsomfattande resor som skulle lägga grunden för hans framtid som internationell fredprofet, med Mahatma Gandhi som lysande föredöme.

Och det var i jungfrukammaren han vaknade redan klockan sex på morgonen med den växande övertygelsen att hans far hade avlidit.

Dörren till jungfrukammaren hade varit stängd hela natten och han hade sovit ostört.. Modern och de gråtande systrarna hade befunnit sig utom hörhåll och deras dämpade snyftningar nådde honom inte när han motvilligt lämnade sin säng med den växande övertygelsen att fadern gått bort.

Fadern.

Patriarken.

Född samtidigt med det nya seklet.

Den förste i släkten som beståtts med en akademisk utbildning. Tandläkaren, som var mera intresserad av det glada livet i sällskap med ordensbröderna än av inkomstbringande verksamhet.

Gamängen, som gift sig med en tokig operasångerska bara för att strax därpå bli förälskad i en artonårig servitris från Ramsele, och göra henne med barn.

1934, på våren.

Varefter han lyckats med konststycket att skilja sig från operasångerskan, gifta om sig och göra den vackra servitrisen till fyrabarnsmor innan hon fyllt trettio år.

Och nu var han död.

Borta.

Aldrig mer skulle han komma hem och läsa av den svarta griffeltavlan på köksdörren för att se om något av barnen skulle agas innan aftonvarden. Aldrig mer skulle han blotta stjärten på ett av dem för att dela ut ett lagom antal svidande rapp med barnmattpiskaren. Aldrig mer skulle han örfila sin vettskrämde lille son som storgrät under den hårdhänta behandlingen i tandläkarestolen.

Aldrig mer.

Han visste att han borde sörja. Han visste att detta var inledningen till en ännu svårare tid för den familj som nu bestod av en änka med fyra barn men utan utbildning. Vad han däremot inte visste var att den avlidne person som var hans far inte betalat hyra för den rymliga fyrarumslägenheten på flera år. Eller att han var skyldig sina patienter tusentals kronor som han fått i förskott för planerade guldarbeten. Eller att den ofrånkomliga konkursen som följde skulle komma att visa att den avlidne efterlämnade elva kronor och tjugofem öre i tillgångar men skulder på dryga åttiofemtusen kronor. En nästan ofattbar summa år 1946.

Ingenting av detta visste han när han lämnade sin bädd i den trygga, varma jungfrukammaren för att gå till sin mors rum och förena sig med de sörjande.

Det var en kulen morgon den 7 november 1946. Modern och fadern hade varit på ordensbaluns och firat den konung som betalat sin krigslystnad med att avlida i ett dimmigt Lützen. Modern och fadern hade kommit hem strax efter klockan två på morgonkulan.När fadern skulle gripa telefonluren och ringa efter en droskbil åt sin hjälpsamma mor hade hans högerhand förlorat förmågan att lyfta.

Irriterat bytte han till vänsterhanden och bad, på dåtidens sätt, telefonisten koppla honom till ”Taxi”. Den gamla fick ensam gå de två trapporna ner till den väntade droskbilen, för hennes son hade genast efter det korta telefonsamtalet uppsökt badrummet.

Kände han redan då slutet nalkas?

Gick han till badrummet i förhoppningen att kraften i högerhanden skulle återkomma, eller för att dölja för de andra att han kände hur förlamningen spred sig i hans kropp?

Ingen vet, men strax efteråt hördes en duns som fick modern att skynda till badrummet, bara för att finna sin make medvetslös på golvet.

Alla barnen sov, ty klockan var ännu inte tre på morgonen. Modern valde att följa med ambulansen till sjukhusets men återvände hem så snart den medvetslöse mannen kommit under behandling. Men innan hon ens hunnit få av sig pälsen av svart kaninskinn ringde telefonen. ”Fru Mossberg? Er makes tillstånd har försämrats och situationen är så allvarlig att vi tror ni borde komma hit så snabbt som möjligt.”

Ännu en förtvivlans resa i det ominösa novembermörkret och när hon nådde fram till akutmottagningen var hennes make redan död. Han var 46 år och fri från alla sina bekymmer. Hon var nyss fyllda 32 och efter elva års äktenskap på ett ögonblick förvandlad till en medellös änka med fyra minderåriga barn.

Doktorinnan Mossberg hade blivit änkan Mossberg.

Ryktet om tandläkarens bortgång spred sig snabbt. En välvillig minnesruna var införd i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning redan samma eftermiddag. Kondoleanserna strömmade in från släktingar, vänner och ordensbröder. Fadern hade varit medlem i tre olika sällskap så blomsterprakten var överdådig om än kyligt sakral.

Telefonen ringde i ett och de trösterika samtalen blandades skrämmande snabbt med mera krassa budskap: ”Är det fru Mossberg? God dag, det här är XX från Gumperts Bokhandel! Vi läser i Handelstidningen att tandläkare Mossberg är död och tvingas därför informera om en förfallen räkning…” Storgråtande svarade modern: ”Men, herregud, han dog för mindre än sex timmar sedan? Kunde ni inte åtminstone låta honom kallna först?”

Bakom hennes uppenbara förtvivlan kan man tolka dessa ord som att hon inte var helt oförberedd på att familjens ekonomi skulle komma att visa sig synnerligen ansträngd.

Men elva kronor och tjugofem öre i tillgångar?

Ställt mot drygt åttiofemtusen kronor i skulder?

Kunde hon ens i sina svartaste fantasier ha trott att situationen var så prekär?

Antagligen inte. Hon och de fyra barnen hade alltid levt mycket sparsamt, staden hade gott om tandläkare och tillströmningen av patienter till makens praktik hade varit besvärande låg. Men skuldbördan på drygt åttiofemtusen kronor måste ha kommit som en veritabel chock för en ung hemmafru som aldrig hunnit skaffa sig någon utbildning.

Hur som helst, tiden och omgivningen pressade fram en begravning som var en pampig historia i klassisk stil, med sorgdraperad katafalk och hästanspända vagnar från Sleipners Hyrverk, följda av en rad sorgklädda människor i svarta limousiner.

Färden gick till Oskar Fredriks Kyrka som var fylld till sista plats. Från dess läktare hyllade ordenssällskapens orkestrar och körer sin bortgångne kollega med finstämda verk som ”Den Store Hvide flokk”, ”Nu Slår Min Glock” och ”Vem Är Som Ej Vår Broder Minns”.

Officiant var vännen och ordensbrodern kyrkoherde Albin Rosengren som också elva år tidigare hade vigt den bortgångne vid hans unga hustru och döpt de fyra nu faderlösa barnen.

I det lilla eldbegängelsekapellet på Östra Kyrkogården samsades därefter de närmast sörjande om utrymmet med körerna från ordenssällskapen, som framförde ytterligare ett antal hymner och kantater. När den blomsterprydda kistan slutligen försvunnit ner i den flammande underjorden transporterades de närmast sörjande till den bortgångnes bostad där de trakterades med en tvårätters middag, ett stort urval brända och destillerade drycker samt nybryggt kaffe med Princesstårta som för dagen var täckt av svart marzipan, dekorerad med kors i guldglasyr.

I takt med att dryckerna konsumerades lättade stämningen påtagligt och snart fick de finstämda minnesorden ge vika för anekdoter som lockade till bullrande skratt och muntert skålande.

Mitt i allt detta stod han, den lille, nioårige gossen, i sitt livs första långbyxkostym och förundrades över vilka märkliga former som sorg kan tillåtas ta sig.

Många, många år senare skulle han komma att bekanta sig med de ritualer som praktiserades särskilt bland den svarta befolkningen i de amerikanska sydstaterna, där den mollstämda sorgen efter den avlidne snabbt övergick till gladare tongångar när det ansågs att han eller hon nu nått fram till Herren Guds eviga paradis, för en tillvaro så underbar att den överskuggade alla jordens lidanden.

Många, många år senare.

Nu vandrade gossen omkring och granskade och lyssnade till människor som beskrev hans stränga och hårdhänta fader som en glad och trivsam sällskapsmänniska, en duktig försteviolinist, en enastående andrabas, en fyndig kuplettmakare med en gallisk sälta som icke stod ens ikonen Karl-Gerhard efter.

Någon snörvlade ”din lille stackare, hur skall det gå för dig nu”, en beskänkt hotellägarinna som tillhörde den intimaste vänkretsen envisades med att lyfta upp honom i sitt knä och sjunga”Lille Klumedump” men när hon kom till orden ”somna in” överfölls hon av en så häftig gråtattack att han föll ner på axminstermattan och fick hjälpas upp av kyrkoherde Rosengren, som frågade om han inte ville ha en svart tårtbit, i alla fall.

Så snabbt och diskret han kunde lämnade han det larmande sällskapet och smög in i sin jungfrukammare, den enklav där han, och bara han, bestämde om tillvaron och fattade de beslut som skulle påverka dess framtid.

”Hela dagen har jag skämts för att jag inte känt någon sorg eller saknad och inte gråtit en enda gång”, tänkte han. ”Nu förstår jag att jag inte behöver skämmas och att jag egentligen reagerat precis som de vuxna. En del av dem grät förstås lite i början, men det måste ha varit för att de sörjde en helt annan man med helt andra egenskaper än den person jag kände som min far.”

Därefter klädde han av sig och gick till sängs. Lite road funderade han över om det var som en protest mot fadern som han, för en gångs skull, avstod från att borsta tänderna före sänggåendet.

Även kvällsbönen fick stryka på foten för vad hade han egentligen för skäl att tacka en Gud vars tillvaro han i själva verket ständigt betvivlat.

Någon vecka senare tömde han skåp och lådor i den gamla lavoaren och flyttade ihop med sina syskon, eftersom modern av ekonomiska skäl tvingades bo i jungfrukammaren och hyra ut tre av lägenhetens fyra rum till inneboende.

Främlingar tog hans hem i besittning och livet skulle aldrig mer bli detsamma. Men det är, som H C Andersen skulle ha sagt, en helt annan historia.