Knutet runt fotleden har hon ett skosnöre.

Inte en tunn kedja av någon obskyr gulmetall, som konventionella effektsökare. Ett skosnöre. Brunt, dessutom, och slitet så det fransar sig i topparna. Knuten är mångdubbelt klumpig och ful.

Hon ser mina blickar. "Spörj icke", säger hon.

Jag rycker lite på axlarna, en föga uttrycksfull rörelse som knappast ens passerar genom det mörkblå gabardintyget i min alltför rymliga klubbjacka.

Bortsett från skosnöret har hon ingenting på sig. Ingenting.

Brösten är långa, tomma och blekblå, likt huden på en rödhårig engelska som tillbringat en misslyckad sommar fullt påklädd, i hägnet av ett yvigt mullbärsträd i den skuggigaste delen av Green Park i London.

Magen hänger i tunga, mjuka veck ovan skötet som är kalt och snipigt. Naveln är avlång och stor som en kanelsnäcka.

"Jag märker att min skönhet undflyr dig", säger hon på fullt allvar och med ett tonfall som är mera förvånat än aggressivt.

Jag räcker henne min ljusa sommarrock.

"Skyl dig", ber jag "Du väcker uppmärksamhet".

"Jag vet", säger hon kokett, och kliar sig ogenerat på den hudflik som en gång rymt hennes vänstra skinka.

Jag märker att jag håller fram rocken uppfordrande, som en matador, jag skakar den frestande framför hennes skära ögon, som ville jag att hon med sänkt huvud skulle störta sig huvudstupa in i det småmönstrade sidenfodret.

Hon står alldeles vid vattenbrynet, med de magra benen något isär, höfterna tillbakahållna och det lilla, runda huvudet neddraget mellan axlarna. Det står en svag doft av färsk urin kring henne och en närgången solstråle avslöjar en slingrande rännil på insidan av hennes vänstra vad.

Sommarrocken slokar dock oanvänd i mina händer.

"Detta hav", säger hon.

"Detta hav".

"Med det vill jag inom kort omgjorda mina länder, så som jag gjort varje dag, varje månad, varje år sedan unionsupplösningen". Höst som vår. Sommar som vinter".

"Mitt är detta hav, och ingen annans. Jag äger det med besittarens rätt".

Baklänges går hon ut i vattnet med blicken från de skära ögonen fast förankrad vid min näsrot. Långsamt och försiktigt vandrar hon vidare, till dess det hav hon sagt sig äga tagit hela hennes lekamen i besittning.

Jag ser henne aldrig mer. Men märkvärdigt nog flyter det bruna skosnöret upp till havsytan och spolas av det sparsamma vågskvalpet i land efter bara några minuter.

Jag plockar upp det och lägger det i högra fickan på min ljusa sommarrock. Fukten avsätter sig genast på det känsliga fodret, i form av en mörk, oregelbunden fläck.

Den rocken använder jag aldrig mer.

Den blir hängande på vinden, som alltsedan dess tycks mig dofta svagt av urin, som det gjorde på stranden, den dagen.