Med rakhyveln i högsta hugg
jag frågar mig, i regel:
Vad är det för en åldring jag
kan skönja i min spegel?
Och vad har denne gråhårsman
med mig och mitt gemensamt?
Mitt svar blir: Inte mycket,
och det känns en smula ensamt.
Ty han finns med mig varje dag
från morgonen till kvällen
och tynger mina steg till dess
jag kryper under fällen. 

Mitt sinne är en ynglings
men fysiken tappat takten
och vill att jag skall sälla mig
till åldersartifakten:
de gipsfigurer som förgäves
strävar att förgylla
en trämaskäten fönsternisch,
en dammig prydnadshylla.
Men tusan heller, jag vill
mycket hellre fortsatt sjunga
om glädje och med visdomsord
som tilltalar de unga!

Om åldrandet som relativt
trots vissa små skavanker
och att mitt fantasiförråd
numera som en bank är
av livslust och idéer
och ganska väsenskild den
där skäggiga figur som 
tagit över spegelbilden.
Har du behov av speglar
så erkänner jag villigt
att min nu är till salu
och att du skall få den billigt.