att gå med på att livet ska styras av regler
är som att kasta segel när det inte finns någon vind
eller att inte kunna se för att någon har sagt åt dig att du är blind
eller hur?
jag tänker leva som vissa djur
helt och hållet på instinkt
för jag är så jävla trött på att ta \"den logiska vägen\"
och benägen som jag är så ska jag berätta en sägen om min värld
som jag själv kanske har hittat på men den ska handla om min väg
och hur jag läker mina sår
allting började i min tidiga ungdom
där jag ofta kände mig ensam och tom
falska leenden
många falska vänner
konstiga sexuella beteenden
och målade naglar längst ut på mina händer
spela i punkband för att bli kallad idol
supa sig långt över redig på hembränd alkohol
liksom leva sitt liv på en nål
för det säger vi skål
sen får man en kniv mot sin hals
och hör någon elakt inställd röst säga att det är slut på mitt liv
nu på en gång i all hast
och det var där någon gång när jag var tolv, tretton kanske fjorton år
som jag skulle försöka se varje dag som min första vår
och det var vid det tillfället som jag började läka mina sår
sedan dess har det gått fem, sex kanske sju vårar
med lika mycket smärta som någon annan men utan tårar
jag är nu den människan som vägrar se livet från den ljusa sidan
lika mycket som dess motsats
jag försöker bara se någon form av verklighet
min värld är ett hav ingen avsats
så min instats till att få människor att se klart blir denna uppsats
och min slutsats
är då att jag håller på att lära mig se det vackra genom att inte tro att allt är svart eller vitt
utan färgfullt och fritt
och såvitt jag vet är texter som denna egentligen skrivna utan typsnitt
precis som jag och du
förstår du nu