Stora, vita snöflingor dalade långsamt över Kungsgatan i Göteborg denna eftermiddag i december 1945.

Trogen sin tradition hade varuhuset Valerius Hansson gjort om hela andravåningen till att sagoland, fyllt av julklappar. Mitt i sagolandet residerade en karusell med olikfärgade hästar och på en vit springare satt en liten ljuslockig flicka.  Hon höll  sina armar krampaktigt kring djurets hals. Med ett överlyckligt leende på läpparna åkte hon varv efter varv efter varv till till stor irritation för alla de väntande ungarna som ivrigt väntade på sin egen åktur.

Den lilla flickans mamma talade bevekande med henne, personalen försökte truga med en smällkaramell och själva Jultomten hotade med att inte besöka den lilla flickan på julafton som bara var ett par dagar avlägsen.

Men ingenting hjälpte.

En vänlig gammal man hade under en lång stund stått tyst och följt händelseutvecklingen med ett smått bekymrat ansiktsuttryck. Han var oklanderligt klädd i en svart paletå över en mörk kostym och på fötterna blankpolerade, svarta skor som stack fram under de grå damasker som välbeställda gentlemän gärna bar på den här tiden. Till sist suckade han djupt och gick bort till den lilla flickans mor.

Han lyfte sirligt sin hatt, räckte fram handen till hälsning, presenterade sig som doktor X (jag utelämnar namnet av diskretionsskäl) och sa: "Om damen vill skall jag gärna hjälpa till, jag brukar ha mycket god hand med barn!"

"Tack, gärna", sade modern tacksamt, "men jag tror inte det lyckas för er heller! Hon blir så där obstinat ibland och då hjälper ingenting!"

"Vi får väl se", sade den vänlige gamle mannen och när karusellen hade stannat gick han bort till den lilla flickan, böjde sig ner och strök henne över håret samt viskade någonting i hennes öra.

Trots att jag stod alldeles intill kunde jag inte höra vad han viskade, men den lilla flickan gled till allas förvåning genast ner från hästen och gick bort och stack sin hand i mammans.

"Kom, så går vi hem", sa flickan bestämt och till de köande barnens tydliga förtjusning gick de båda snabbt mot utgången.

Min nyfikenhet var väckt! Jag följde efter dem ut på den snömoddiga Kungsgatan och lyckades vara inom hörhåll när flickans mor sa:

"Nu måste du berätta för mig vad den snälle gamle farbrorn sade till dig!"

Och den lilla flickan tittade med troskyldiga blå ögon upp mot sin mor och sade:

Han sa:

"Om du inte kliver ner från hästen genast, ungjävel, så skär jag öronen av dig!!!"