Jag hittade henne mellan vägg och bänk.

Ett litet, hopkrymt nystan av sammantråcklade skinnbitar. Med viss ansträngning kunde jag hitta ansiktet. Skrumpnat och nästan dolt. Huvudet under en flik av hud som visade sig vara en arm. Nosen fortfarande möjlig att urskilja. Morrhår och små vassa tänder.

Han hade alltid sagt att nog får vara nog. Det får finnas en gräns för hur mycket man kan tåla. Jag höll med. Vad kunde jag säga? Nog får vara nog. Vi är nu begåvade med ett visst mått av tålighet, med ett visst skinn över de mer ömtåliga vätskor som flyter inunder. När det går hål måste vi göra något åt det. Eller stillatigande se på medan giriga munnar suger krämen ur oss.

Han trodde inte att han hade några gränser. Att han kunde tåla allt. Men det var inte sant. Att vilja är inte detsamma som att kunna. Och det sade jag till honom, gång på gång.

Det var redan sen eftermiddag när jag kom ut till stugan. Barrtäta, mossiga längder av skogsmark. Luften fylld av fuktig höstdunst. Jag hade länge tänkt på honom, hur han klarat sig och vad han gjorde nu. Om allt ordnat upp sig. Eller inte. Men inte hört av mig. God man reder sig själv, och allt det där. Kanske floskler, men det var något i hela historien som fick mig att ta ett visst avstånd, låta saker och ting ha sin gilla gång.

Dörren var olåst. Som vanligt. Varför låsa om man inget har att frukta? Inne doftade det svagt av nyhugget vedträ. Av tobak och gamla tidningar, Hör & Se från gångna dagar. Sånt man sparar vare sig man vill eller inte. Gulnade minnen, lagda på hög.

I en enrummare med kokvrå och sovalkov finns det väldigt lite plats för privatliv. På det rangliga bordet stod en kopp choklad som sett bättre dagar. Rosor av mögel, en dov stank av ålder. Kaminen var full av gammal aska. Här hade eldats. Här hade flammor fått ge värme åt mått och steg, åt noggranna överväganden och stumma beslut. Så mycket stod klart.

Det hade alltid handlat om vedergällning. Det var vad han sade. Att ställa saker och ting tillrätta. Inte för att något var fel, utan för att det fanns en skevhet som måste suddas ut. Vedertagna regler och vanor spelade ingen roll. Där fanns urgammal lag. Band och sigill. Förbund slutna med själva jorden i uråldrig tid. Sätt att ställa ting tillrätta.

Där fanns inga spår av honom själv. Väldigt snart hade jag tittat i varje skrymsle, gått genom bädd och städskrubb, kokvrå och uthus utan att finna minsta spår. Han var helt enkelt borta. Som upplöst.

Men henne fann jag. Bjäran. Mellan vägg och bänk.

”Det finns varken rim eller reson,” hade han sagt. ”Det är bara… luft. Alltihopa. Hela mitt liv.”
”Hur menar du,” undrade jag.
”Jag är ställd på bar backe. Ingen återvändo. Inget kvar. Allt jag har nu är stugan och min vilja till att göra rätt. Att ställa saker tillrätta. Allt annat har de tagit ifrån mig. I god ordning och enligt vedertagen sed. Som man gör. Men jag finner mig inte! Det är inte gott nog. De kan mana och förmana, men det räcker inte. Det är inte rätt!”
”Vi är många som gärna skulle se dig hos oss. Varför inte knasa hemma på soffan? Komma ifrån det här stughelvetet. Bara ett tag. Komma på fötter, du vet. Tills saker och ting ordnar upp sig. Du är inte skyldig. Gud vet att du och jag tagit och givit genom åren. Det är din tur nu. Dags att inkassera.”
”Det vore inte rätt. Och är det inte rätt, vad är det då för mening?”

Så vi kom inte mycket längre. Han stannade i stugan, besatt av tanken på att ordna upp. Att sy ihop en slags vedergällning, av lösryckta skinn från ekorrar och möss, med kroppen fylld av kottar och säd, blod och vilja, ett dött ting som plötsligt stod upp från de blotta tingen och såg sig omkring med vassa pepparkornsögon.

Bjäran. Det var hans verktyg. Medlet för rättvisa. En hoprafsad liten varelse av skinn och hud, tråcklad till helhet med tråd av eget hår och björn, väckt till liv genom helgande av glömda förbund.

Hon låg hopkrympt mellan vägg och bänk. Det lilla ansiktet hopdraget, skinnet sträckt över de klena dragen. Läpparna, nu torkade, i grimas runtom tänderna.

Någonstans i det torra lädret tyckte jag mig se ett drag av ro. Ett leende, om ni så vill. Som om slutet inte kommit överraskande och med bitterhet, utan kanske fridfullt. Som om hon krypt samman därbakom efter fullbordat värv. Nöjd, med fullgjord uppgift i ryggen. Mellan vägg och bänk, för att dö.

Jag kunde inte röra vid henne. Måste backa undan, resa mig upp. Hade ingen aning om vilka krafter som rådde här, vad som fått henne att krypa ljudlöst över oslipat golv, vilka villbråd som kittlat hennes nos, vem hon var sänd att behärja och vem hon knorrande böjde rygg för. Hon var en samling skinn. Ett dött ting. Ett föremål. Något livlöst och kallt. Ett verktyg för vedergällning. Något man i mörka, dimmiga nätter sände mot sina fiender, för att klösa och med små vassa tänder riva. Ställa saker och ting tillrätta.

Men mitt i allt det stelnade, frusna, fanns ett leende. På torra läppar. Som den sista handlingen verkligen fyllt sitt syfte. Som om hon nått vägs mål.

Jag backade. Ända ut på farstutrappen. Stängde dörren och bommade för, från utsidan. Hade inte hjärta att ropa, att leta i vedbod eller tysta skogen. Jag visste att han redan var borta. Att det inte var någon mening.

Någonting i det där torkade lilla ansiktet hade talat till mig. Som om hon i yttersta, grymmaste omsorg lagt saker och ting tillrätta. En gång för alla. Tystat alla kvalen. Vänt sig till sin herre och skapare. Med yttersta omsorg. I kärlek.

Och som om det blivit lugn och ro igen i stugan.