- Vadå?
Livet såklart. Så fullständigt meningslöst.
- Äsch nu får du väl ge dig!
Jo jag har väl gjort det. Gett upp som det heter.
- Varför då?
 Bra fråga... vill du verkligen veta?
- Ja.

Ok - är du beredd?
För förberedd på svaret, det är du garanterat inte.
Och det är, precis som vanligt, inte mitt ansvar.
så igen... är du beredd?

- Nej nu blir jag rädd... Vad är det du vill berätta?
Du frågade & påstår någonting så jag tänkte att jag kunde försöka förklara... men det lär ta en hel del livstid i anspråk. Att lyssna är du väl inte van vid, antar jag? Du har väl inte tid? Att stanna till & närvara lite grann, sådär på tu man hand.
För tänk.. livet vore ju som viktigt, livsviktigt, att bevara, värna om och förklara, om vi mäktar med, så uttrycksfullt som friheten tillåter. Tillåter du den? Friheten?
Tilliten.
Allt det där som vi alla behöver så väl.
Tycker du att din rädsla är viktigare än - din förmåga att känna tillit? Att lyssna väl? Din prestigeslöshet? Din omtanke? Din förmåga till kärlek, närhet & empati?

- Nu hänger jag inte med.
Inte? Du har redan glömt vad du själv sagt?
Ser du det stört omöjliga i att försöka förklara något, som är så mycket vidare. Så mycket större och mer förgrenat än du någonsin kan föreställa dig? Om jag redan initialt tappar din förmåga till fokus, koncentration och förståelse? Vad kan det bero på måntro?
Kanske för att du för med dig dina egna rädslor in i samtalet, in i det tänkta lyssnandet... för här - här behöver du friställa dig ifrån dig själv, ditt Ego äger ingen giltig plats, det här är ett forum för lyssnande & tillit.
så igen...

är du väl förberedd?

- Jag blir lite osäker på vad du försöker förmedla. Självklart är jag rädd, det är en mänsklig egenskap... men visst kan jag försöka lyssna, jag menar... det kan väl inte vara så svårt?