Enligt min ringa mening beror skrivkramp på ettdera av tvenne tillstånd.
A. Att man försöker för mycket. Sitter framför ett tomt ark och försöker krama fram text. Likt någon vilken söker krama blod ur en sten.

B. Att man istället för att skriva bör göra något annat.
Exempel på detta annat kan vara i stort sett vad som
helst som syns en vederkvickande och absolut inte
handlar om skrivande.

Om att söka producera. Istället bör upplevelsen vara
som att gå ut i mera verkligheten och sätta sig
på första bästa buss samt strunta fullkomligt i
vart den är på väg.

C. Skrivkramp existerar egentligen inte. Trots att bara ett
sådant påstående, att det alls påstås, är en vilja att i egentlig
mening vilja omyndigförklara ett sinne som trots enträgna
vetenskapliga undersökningar

inte låter underkasta sig tesen om att skrivkramp som
egensinnlig upplevelse egentligen inte alls skulle kunna
existera. Det är ju som att säga

att konditorn, som plötsligt vaknar en morgon och tänker
'det skall fan vara konditor, idag har jag lust att ta första
bästa buss, sätta mig på den och åka min väg, som till en
bredvidliggande verklighet'.

Istället borde gå till konditioriet och inte alls uppföra sig
som ett barn. Barnslig kan ju kunden vara, i fantasin vara
en hjälte eller vardags person, vilken rent mentalt intalar
sig själv utföra 'stordåd'.



(2013 01 17)