Det fanns individer på Blomma. Inger, till exempel. Hon var stadig och svekfull och lämnade mig många gånger, samtidigt som hon fanns där. Jag var inte ett rö för vinden, jag var förvånad och kanske tom. Inger sällskapade med Mona som smygsöp och det fick ingen låtsas om, sade Inger. Allt gick som hon ville; stolt gick hon till gruppterapin med de bästa terapeuterna. Jag hade de sämsta. Att sitta och bevaka och frysa, knappast beundra men studera. Det här var mitt liv nu, det här ingenting. Utanför tiden, utanför samhället, utanför det bekräftade nödvändiga manskapet. Som blommor var vi alla, och när vinden kom, böjdes vi.

Inger kramade mig när barnen åkte hem och jag tröstlöst kände att det fanns känslor i mig som annars pressades undan; att jag hade kärlek till barnen och saknad, trots att jag var tom. Det var därför jag var tom. Jag vadade i meningslöshet medan tiden fortsatte gå därhemma.

I skogen tittade jag på myror och spindlar och avtagsvägar. Det var där jag hade min gemenskap. Jag hade gemenskap med det levande men det levande i mig var bitet och sargat och orkade bara gny.