Sorgen bränner
under bara fötter
lugnet sjunger
i midnattssolens garn

dess röda röster
lyser upp horisonten
bröstet häver sig
i havets dyningar

atlantgudens röst
dånar utanför stormens öga
regnet piskar samvetets dun
fåglar brer ut sina historiska vingar

lugnet sveper sin vida kappa
över de sovande barnen
aldrig mer skall grenar
trotsa den blötsnö vilken tynger själen