han hade varit nere vid fjorden, där vintern nu börjat lätta sitt grepp. det fanns en liten råk av öppet vatten mellan havsis och land.
vinden kom från sydväst och tycktes dofta av öppet hav, av Skagerak.

"Det blir väl ändå en vår i år också" tänkte han, när han senare följde stigen upp mellan bohusbergen. han haltade något, när han gick, lyfte på huvet och fick se hur dimmolnen lättade och att det börjat skimra av blått däruppe. vinden tog något i björkarna och i den lilla bäcken bredvid hördes vattnets porl under istäcket.
"fan, vad härligt!" sa han högt till sig själv. "jag skall njuta av detta. jag skall gå riktigt långsamt. sakta sätta ner fötterna framför varandra. detta är nu. detta är verklighet".

stegen gick. hans blick svepte runt över landskapet. och när solen plötsligt sken igenom, stannade han till. som förstenad.

"det är ju obegripligt. men allt detta skall man lämna en dag. En dag finns det inte längre".