-Nu kan du komma och hämta mig!

Han lade märke till att rösten i telefonen lät arg men också på något underligt sätt triumferande.

Den förgyllda pendylen på väggen ovanför soffan påstod att klockan bara var en kvart i fem, men utanför fönstret var det redan full dag. 

Han suckade.

- Vart skall jag komma?
- Jag är på Friggagatan 14. Det står Aspelund på dörren. Ring efter en taxi.
- Jag har inga pengar till taxi!

Nu blev hon klart irriterad, nästan ovänlig, och upprepade hans ord med gäll och tillgjord röst:

”Jaag har inga pengar till taxi”! Nej, jag vet nog fan vem det är som betalar allting i den här familjen!

Gör som jag säjer! Pengar till taxin har jag själv.

Ett ögonblick satt han kvar på hennes säng med den stumma, svarta telefonluren i handen. 

Utanför det öppna fönstret, som nästan doldes av prunkande krukväxter, sjöng en morgontidig koltrast försommarens lov och på avstånd skrek några måsar.

Han reste sig och återvände genom den mörka serveringsgången till sitt eget rum, där telefonsignalen nyss hade väckt honom. 
Den gamla hunden, som alltid sov på hallgolvet när hon inte var hemma, kastade en kort och ointresserad blick åt hans håll. 

En nästan ren skjorta hade han gudskelov och de mörkblå långbyxorna var någorlunda välpressade. 

I badrumspegeln såg han att håret stod på ända efter nattens oroliga sömn. Att tvätta det var inte att tänka på, så istället vätte han det omsorgsfullt och kammade en någorlunda rak bena. Några droppar Vademecum fick ersätta tandborstningen. 
Skorna skulle ha mått bra av en putsning, men han visste att hon skulle bli ännu svårare att ha att göra med om hon fick vänta mer än nödvändigt.

Hundrackan fick en snabb klapp på huvudet, som tröst för att den inte fick följa med. 

I trappan ner mötte han tidningsbudet, en illa klädd gumma som log ett tandlöst men vänligt leende och hälsade godmorgon.
Utanför huset låg gatan fortfarande i skugga men det var redan behagligt varmt i luften. Inte en människa syntes till när han halvspringande närmade sig taxistationen på Kaserntorget. 

- Friggagatan 14, sa han, precis när ett flertal kyrkor i staden informerade innevånarna om att klockan denna ljuvliga junidag i början av 1950-talet nu hunnit bli fem på morgonen.

- Vänta här, sa han när droskbilen några minuter senare stannat utanför porten till den angivna adressen.
- Pengar då, sa chauffören uppfordrande.
- Vi skall hämta en dam här, sa han. Det är hon som har pengarna.
- Hur fan skall jag veta att du kommer tillbaka, då? 

Vägen från uppfordrande till hotfull kan ibland vara både kort och snabb, särskilt om man tillhör dem som blivit lurade tidigare.

- Här, tag min klocka i pant så länge!

Chauffören granskade armbandsuret med kritiskt rynkade ögonbryn, men gav till slut sitt medgivande. 

Porten var stor, tung och låst. 
På husväggen till vänster fanns knappar, men med tiden hade de flesta namnen på hyresgästerna blivit oläsliga.

Han hittade ingenting som ens liknade namnet Aspelund. Precis när han beslutat trycka på vilken jävla knapp som helst öppnades porten. 

Ännu ett tidningsbud!

- Förlåt, på vilken våning bor familjen Aspelund, sa han, och fångade upp porten innan den åter gick i lås.
- Tre trappor upp, till vänster, sa tidningsbudet som på den här gatan var en ung, till synes vältränad man med båglösa glasögon och en tofsprydd mössa, som signalerade att han studerade vid Chalmers.

- Sätt lite fart nu, ropade droskchauffören irriterat. Jag har inte hela dan på mig.

Hissen var på den högsta våningen så han tog trapporna istället. Uppgången luktade instängt men trapporna tycktes rena och välstädade.

Inte ett ljud hördes från lägenheterna han passerade, vilket förvånade honom. 

Det var sällan tyst när han hämtade henne. Vare sig där hon väntade på att få hjälp med att ta sig hem, eller i de angränsande lägenheterna.
Genom glasfönstren på entrédörren som var märkt P. Aspelund såg han att ljuset i tamburen var tänt, men inte heller här kunde han höra några tecken på liv.

Han tryckte på ringklockan vars starka signal skar ett brutalt sår i morgon- tystnaden.

Hon hade tydligen väntat alldeles innanför dörren för den öppnades nästan genast.
- Jasså, nu kommer du äntligen!

Han tittade på henne. 
Hennes vänstra öga var fullständigt igenmurat. Hon blödde inte men tårar eller någon annan vätska hade fått det svarta sminket att rinna ner över kinderna mot hennes haka, som också var rejält svullen. Innanför de vårdslöst sminkade läpparna såg han att hon förlorat en jacketkrona, för vilken gång i ordningen mindes han inte. 

Hon snörvlade till och vacklade en smula, dels beroende på berusning men också därför att hon saknade sin vänstra sko.

Hennes kläder tycktes hela, så när som på att båda nylonstrumporna var trasiga strax nedanför knäna, ett stort blåmärke höll på att växa fram på vänster smalben.

Plötsligt upptäckte han att hon inte var ensam. 
I dörröppningen, i den andra ändan av tamburen, stod en fet, helnaken karl som kunde vara vad som helst mellan fyrtiofem och sextio år. Mannens tunna hår var grått och ovårdat och hans mage välvde sig ner över någonting som såg ut som en slingrande orm, som trängde fram ur buken vid sidan av ett diminutivt och slappt könsorgan. 

Kvinnan knyckte föraktfullt med huvudet mot den fetlagde och ansträngde sig därefter för att fokusera på sin räddare som ännu stod stum och orörlig i farstun.
- Ja, titta du, sa hon med ett lätt sluddrande, och titta riktigt noga! För senare idag kommer du att få berätta för polisen vad du har sett här!

- Men Barbro, kan vi inte tala om det här, sa den nakne med ett tonfall som var så kvidande att det troligen skulle lockat till skratt om situationen varit en annan.

- Vi två har sannerligen talat färdigt, svarade hon giftigt. I fortsättningen får du tala med polisen, och med min advokat!

Från gatan hördes upprepade, korta tutanden; en påminnelse om den droskchaufför som nu antagligen börjat fundera över hur mycket ett gammalt slitet armbandsur, med repigt glas och rem av imiterat läder, kunde vara värt.

- Taxin väntar på oss, kom nu!

Han sa det så bevekande som han kunde, och tryckte samtidigt ner hissen. Han visste av erfarenhet hur svårt hon hade att gå i trappor när hon var berusad och nu tycktes hon ju dessutom sakna en sko.

- Ett ögonblick bara, sa hon! Jag måste hämta min handväska! En verklig dam går ingenstans utan sin handväska, det bör du lära dig.

Till sin förfäran fick han se hur hon vacklande återvände in i lägenheten. Den fete mannen liksom snyftade till när hon passerade honom, men han gjorde inga försök att hindra henne. 

När hon återvände hade hon handväskan i ena handen och den saknade skon i den andra. Först efter flera fruktlösa försök att få på sig skon upptäckte hon att den saknade klack. I vredesmod slängde hon då den trasiga skon mot den fete.

- Den kan du behålla, din gris! Och du kan ge dig fan på att den skall bli dyr!

Med ett närmast patetiskt försök att göra en elegant sorti kryssade hon därefter genom tamburen, tvärsöver farstun och praktiskt taget ramlade in genom den öppnade hissdörren. 

När hisskorgen började röra sig mot bottenvåningen stod dörren till lägenheten fortfarande vidöppen och den fetes snyftningar hördes hela vägen ner.

När han öppnat porten mot gatan kom taxichauffören strax till hans hjälp och tillsammans lyckades de få in kvinnan i bilens plyschklädda baksäte, där hon omedelbart föll i sömn. 

- Hon spyr väl inte, frågade chauffören oroligt och för första gången den här morgonen kostade han på sig ett litet leende.
- Nej, mycket annat har jag varit med om att hon har gjort, men jag har faktiskt aldrig sett henne kräkas!

När bilen stannade utanför deras bostad sov hon fortfarande djupt och med vidöppen mun. 

Han såg nu att hon, utöver jacketkronan, också saknade en av framtänderna i underkäken och att det fanns blod i den lilla strimma saliv som rann nerför hennes haka.

När han öppnade hennes handväska gav den ifrån sig en välkänd doft av tobak och Läkerol. 
I börsen hittade han några skrynkliga tiokronorssedlar som han stack i handen på chauffören.
- Tack för att ni väntade! Och hjälp mig nu bara att öppna porten så att jag kan få in henne i huset.

Han visste att han orkade bära henne på sin rygg, upp för de två trapporna till lägenheten. Det hade han gjort förut. Handväskan var lätt att bära med tänderna och den svarta mockaskon, som fallit av under hemresan, fick ligga kvar på golvet i baksätet på bilen.

Trots att klockan nu närmade sig sex hade han turen att slippa möta någon i trappan när han släpade upp sin sovande börda. 

För att låsa upp till lägenheten var han tvungen att släppa taget om hennes armar. Då gled hon mjukt ner mot golvet, mellan honom och väggen, och hamnade sittande alldeles intill entrédörren.

Den gamla hunden gläfste glatt när han stack nyckeln i låset och så fort dörren öppnades rusade den ut och slickade välkomnande sin älskade matmors sargade ansikte.

Klockan två samma dag kom polisen, klockan fyra anlände advokaten och en timma senare ringde det ännu en gång på dörren.

Utanför stod den fete mannen, nu oklanderligt klädd i en strikt, mörkgrå kostym samt bländande vit skjorta med slips som tycktes vara av siden. Varken hans exklusiva rakvatten eller den magnifika blomsterkvast han höll i famnen lyckades dölja att han fortfarande luktade sprit.

- Jag är faktiskt väntad, sa den fete, när han insåg att han annars riskerade att inte bli insläppt. 

Den gamla hunden nosade nyfiket på hans blankputsade skor innan mannen försvann innanför dörren till det rum där hon väntade, tillsammans med advokaten.

En timme senare hörde han avlägset hur dörren åter öppnades och hur steg nalkades hans eget rum. En försynt knackning följdes av en diskret förfågan:
- Får jag komma in?

Det var den fete som gråtande ville be om ursäkt, som ångrade sig bittert, som inte förstod vad som hänt, som aldrig gjort någonting liknande tidigare. 

Mannens förtvivlan var så oerhörd att hans tal gång på gång kvävdes av högljudda hulkanden och droppar av svett blandades med de tårar som strömmade nedför hans kinder och fläckade den eleganta kavajen.

Han lyssnade stum, trött och sorgsen på kanten av sin säng och önskade bara att den fete mannen snarast möjligt skulle försvinna ur hans och hennes liv, förhoppningsvis för att aldrig mera återkomma.

Men samtidigt visste han, att i hans livs historia var detta bara punkten efter en mening som skulle följas av många, många flera, med samma tarvliga innehåll.

Till slut sa han:
- Det är min mor som skall förlåta er. Inte jag. Kan ni inte vara snäll och gå nu.

Innan den snyftande gästen äntligen lämnade lägenheten envisades han med ett lägga två ovikta tiokronorsedlar på nattbordet intill sängen.
Detta uppfattade han i ögonvrån samtidigt som han kände hur vreden, tröttheten och sorgen gjorde honom fysiskt illamående. 

I sin ensamhet rev han sedlarna i småbitar som han slängde i papperskorgen och kröp därefter fullt påklädd ner i sängen och drog täcket över huvudet.

- Måste livet verkligen vara så här, frågade han sig själv med ansiktet pressat mot huvudkudden. 

Två månader senare fyllde han tretton år.