----
----
---
här bor herrgårdens smått galna herre
--
och hans urdruckna vallgravar omfamnar gården
snäva breda diken
som ockulta fenomen uppifrån
----
gården alltid vän
och huset, genuint lejonstolt
---
där inne pekar juvelernas milda glas
på det varma trät
och just här växte trapporna
för längesen
ner till blomsterdalen
och upp till getbergen
--
och ute på trädgården
där lever smultronlandet på den lägsta platån
---
kontrollen var bortom horisonten
men herrens stora fråga var
om han längre behövde den
på denna sidan stendammen
--
här står fälten skira
lador, gräs och tomt
---
---
frukten sur
vid källaren
--
havet turkost
ända längst ner på botten
---
och ölet ljumt
som en näve grus
i tunnor stora
--
himlen så svag
över ömma bleka minnen
--
men allt är farligt där borta
i världen utanför
här är fristaden
---innanför de mossiga grästorra åsarna på skärgårdsön---
---
rösterna mer frekventa
alkemi och sport och drömmar
kvinnor
---
det eskalerar
tiden, värmen
---
rappt men försynt
blir herren klen
---
en tagning blid
utan klipp
--
men en ny sommar kom och det vände
ett besök av en kvinna
och skuggan svalkade
hur?
varför?
HUR?
---
hon bar smaragddiska ögon och tjuskraft av glöd
i påskklänning och knottriga ben
--
huden rödblek
under spröda hästsvansen
---
hans sinne alltjämt galet
men äntligen rofyllt
---
nyponbuskarna vispade över potatiskällaren
och i det simpelt lummiga kvistskägget låg herren smutsig och from
i sitt sommarfort skyddat från nätverk och post
--
lika välbevarad
som gården
alltid ryggen rak och blicken skarp
---
grinden står där borta och slår
som den säkert gjort i tusen år
då kanske någon annan bodde här
--
hennes kläder slängda på skottkärrans kant
och rosten blödde
då vårsolen stod blek
och frosten smälte bort
--
det kittlas
av bägare och lust
--
och ödet hytte slakt med sin magiska lans
hör HÖR, hur det frekventa, gnagande tjutet slutligen tystas
---
när kroppar mötas en förborgad skugga försvinner
då blandas nya färger och då strålar ett nytt sken
--
just där skrivs en sång som göms i smyckeskrinet
slängs över räcket och ner för stupet och lämnas kvar
--
längtan fick spy upp det som den länge ätit upp
av herren och hans ö
--
i det stora hålet där rymdklotet kanske slog ned
brinner pappret
--
sen krymper himlen till sömns
vaggad av vemodets stråkar
och kanske var de av guld
----
men då kvinnan förlöper
hoppar jordklotets axel ur led
och för varje dag kom han närmare solen
och det enda som finns kvar är nyansen av ett minne som glittrar på ytan i skärgårdsviken
Den smått galna herre är åter skyddad
med en saga att berätta
för svalorna
--