Varje höst är det en och annan som vill ta sig in i huset här. Fjärilar som söker vinterkvarter. Ibland sådana med citronens färg men oftast handlar det om nässelfjärilar, som ju bär bruna, svarta och orangea toner med ytterst små blå droppar längst fram på vingarna.
Vi försöker hjälpa våra vänner att hitta lämplig övervintringslokal i huset. Där skall vara svalt och helst med tämligen jämn temperatur. Och har allt gått väl, flaxar en vårdag en fjäril mot ett innerfönster, väckt av ljuset och ökad värme.
Det känns då trevligt att kunna släppa ut vår vän till de väntande krokusblommen.

Vissa år hittar vi förstås någon fjäril död inomhus. Någonting har inte fungerat. Kanske var den inte fulltankad då den gick i ide. Kanske bar den på en parasit. Eller blev den störd av oss lite ovetande människor. Lite tragiskt är det alltid att hitta dessa små fjäderlätta fjärilslik i någon fönstersmyg eller annorstädes.

Men man kan på ett enkelt sätt förlänga en död fjärils möjlighet att glädja människor - även om det nu inte blir med vanligt vingfladder över ängen.

I år ligger en nässelfjäril som prydnad i vårt toalettfönster. Vi ser den flera gånger om dagen och den ger alltid upphov till trevliga tankar. Ibland blir det lite extra häftigt. Fjärilen är ju torr och superlätt, så ibland fladdrar den faktiskt till av något litet luftdrag, som kan uppstå av en viftning med handen eller av en något kraftigare utandning.

Vi möter liksom vingslag från den andra sidan.