Där står jag i ett gathörn funderar på just ingenting särskilt då tonerna från sitar kommer flytande genom luften. Påminner om en del av den musik som finns i George Harrison i gruppen the Beatles och senare också förstås. Jag hör musiken, men jag kan inte urskilja de olika instrumenten. Det kan ju inte bara vara sitar, det hörs ju på trummorna och flöjten, på fiolerna och alla de andra instrumenten som jag inte kan urskilja ur olika slags musik. För mig är det som att försöka urskilja bland liken på kyrkogården vilka som dog, om de var långa eller korta, smala eller tjocka, rödhåriga eller inte. Just rödhåriga människor har ibland känt sig förföljda som en sorts tradition eller kultur. Jaså, du är rödhårig din fan, då skall du trakasseras. Ja, vi trakasserar i och för sig även svarthåriga, blonda, renhåriga och rena busar. Vi behandlar bara folk olika. Fast lika på ett sätt, lika illa alltså, bara på olika sätt. Olika illa. Lika litet som jag förstår mig på olika människor, åtminstone de levande, de döda och de levande döda. Det jag förstår är förstås att livet är som musik. Man står eller sitter och hör musik. Man hör den och man förstår att den består av ett eller flera instrument. Det är inte helt enkelt att urskilja exakt vilka eller binda några känslor till några speciella instrument. Men jag hör musiken och jag vet om att det finns folk med olika hårfärg och de bildar tillsammans en sorts fågelkarta över alla de nyanser som existerar i härligheten livet.