Kan man tänka sig bara, men en morgon då jag vaknade och åt frukost stod det en kyckling på gårdagens rostade bröd. Det var en sådan där liten pjäs i målad lera som min dotter gjort i slöjden. Det var kanske inget mästerverk precis, men det var ju min dotter som gjort den. Kan man bli mer tacksam än när ens barn ägnat flera månader åt slöjd och så frambringat en kyckling i lera? Fågeln var gul precis så där som man gärna föreställer sig kycklingar och den hade två ben. Det enda ovanliga med den var att den hade en trekantig hatt. Precis en sådan som Jim Hawkins hade på sig då han skrämd från vettet fått besök av en man i sitt hem som pladdrat på om allt möjligt och som i sin tur var rädd för Long John Silver. Om det varit en levande kyckling hade kanske även jag börjat visa en smula rädsla, men nu var den inte det. Kycklingen hade en svart lapp för vänstra ögat och det ena benet var av trä. Under ena vingen bar den på ett attacheväska av den sort man kan se väldigt viktiga personer ha en kedja i vilken går till en boja vilken sitter fastspänd kring handleden. Detta för att ingen skall kunna i hastigt mod stjäla portföljen. Man må då misstänka att den inte innehåller bara gårdagens meny från en lunchrestaurang som säljer illa hamburgare samt ett rött äpple som är förtrollat på det viset att då man sätter det för munnen för att bita i det uttalar meningen 'bord duka dig', som i sin tur är en saga. Äpplet är alltså magiskt och vill inte i onödan bli uppätet, så till sitt försvar ger den bäraren av detsamma ett stort bord med en vacker duk och en massa olika fat på duken. På faten i sin tur dignar de av olika slags frukter, som äpplen av alla de kulörer, druvor, citrusfrukter, bananer och alla de möjliga frukter du bara kan tänka dig. Vad just denna kycklings portfölj eller kanske väska innehöll, hade jag förstås ingen som helst aning om. Kanske var den inte ens ihålig, trots de fint utmejslade detaljerna av tvenne lås i någon, skulle det väl föreställa, ljus metall med kombinationslås för att inte låta sig öppnas av vilken drummel som helst. När det kommer till just dagsgamla rostade bröd, så var detta bröd verkligen äkta. Det var inte gjort i varken trä eller lera vad jag kunde bedöma. Å andra sidan har det här hushållet inte någon brödrost, så jag kunde förstås inte vara sådär alldeles säker på min sak. Rostar vi alls bröd så gör vi det förstås i våffeljärnet, vilket duger till litet av varje och vår alldeles egna specialitet är förstås att göra varma mackor med ost i våffeljärnet. Då man tar ut den dubbla smörgåsen är det ett rutmönster i den, vilket känns extra trevligt för då känns det precis som om man satt i buffén på något kryssningsfartyg och åt frukost, omgiven av en massa andra människor av vilka man då bara känner sig själv och de man själv valt att sitta med vid samma bord, familj, vänner eller konferensdeltagare. Det enda ovanliga med kycklingen var alltså hatten. Den var nämligen röd och det är inte min erfarenhet av kycklingpirater att hatten brukar vara röd. Svart, brun eller till och med grön tycker jag mig ha sett då jag varit ute på min dagliga spatsertur i engelska parken. Men röd, blå eller gul. Nej, aldrig. Nu har jag ju en vän som har en rosa cowboyhatt, men se det är ju också en helt annan historia och kommer verkligen inte att berättas om här. Den hänger på en sådan där pinne av metall på balkongen som det är hål i för att kunna hänga upp galgar på tork. I vilket fall, just den här hatten, en sådan där gammal trekantig sak som

Spännande fortsättning på thrillern kommer i nästa nummer av 'Nu är jag torsk igen, som aborrfiskaren sade då han fick en gädda i håven.'