Livet handlar i stort om att finna sin plats, att anpassa sig och att se till att trivsel och kamp för tillvaron delar lika på tid, rum och kärlek.

Jag har aldrig kunnat finna min plats, anpassa mig eller kunnat ge tid och utrymme för varken trivsel eller kamp för tillvaron. Någon kärlek ser jag heller inte till.

Hade jag brytt mig om att ha ett känsloliv hade jag också kunnat känna mig bedrövad över att inte ha något liv att räkna med, där jag hade kunnat ha ett liv som räknades. Men jag brydde mig inte och det blev mitt öde.

Trots att livet, ett riktigt och genuint liv hela tiden funnits inom räckhåll för mig, har jag aldrig varit riktigt kapabel till att låta det omfamna mig eller få mig att älska livet så där som det sägs vara möjligt.

Att jag ändå, trots mina svårigheter att skapa mig ett liv, kan vara älskad är förstås ett sådant där mysterium som är så vanligt förekommande även i andra människors liv. Det som antar sig ha ett liv lever förstås i en illusion.

Det är precis samma sak med mitt liv. Vilket absolut utspelar sig i en illusion. Vilken främst går ut på att jag inte har något liv. Men om upplevelsen av mitt liv är en illusion. Då borde jag väl egentligen faktiskt ha ett liv.

Problemet är bara att jag inte upplever det så och det går troligen aldrig att korrigera heller. Eftersom jag lever i en illusion om att inte ha något liv värt att räkna med.

Jag har ett annat problem. Bör jag förlita mig på att trots allt vara älskad eller bör jag förlita mig på motsatsen? Om det jag upplever bara är en illusion, då är väl också upplevelsen av att vara älskad en illusion?