Jag hade länge gått och sett snett på den ogjorda städningen i huset. Men inget sagt.
Till sist tog jag mod till mig och sa till min hustru:
"Nu ser det för djävligt ut i vårt hus. Smulor och damm överallt. Vi måste göra något, eller hur! Tillsammans."

Som vanligt värderar min hustru situationen, ser sig om och dröjer något med svaret:
"Men, jo visst! Det ser för djävligt ut! Men inte kan vi städa nu. Du har väl sett vad Vår Herre skapat åt oss därute idag: blå himmel. sol. och blom. och hemflyttande sångsvanar i plog."
"Sätt på dig dövglasögonen, så ser du inte eländet. vi går ut istället. ingen klandrar oss för det. värsta vårdagen!"

Hon ser på mig, glatt, uppmuntrande.
Jag lägger tveksamt ifrån mig dammsugarslangen, som jag hade börjat fumla med.

"Det är bra! Släpp den! Nu går vi ut!"