Jag ser solen skina in genom gavelfönstret om eftermiddagen i början av mars. Det vetter mot väster och just idag är det märkesdagen, den då solljuset just precis når in till den öppna spisens fondvägg. Det skedde inte igår. Det sker inte imorgon. Det sker idag - och en annan dag om exakt ett halvår, i september.
Vår öppna spis är alltså i själva verket ett solobservatoriskt instrument. Det är lyckligt och mycket stimulerande.

Jag tänker på Stonhenge i England (dit vi plankade in om natten i decemberdimma en gång, när det varit för mycket av turistvällning dagen innan, högtalarröster och allmänt rörigt. Människans primära kulturhistoria kan inte upplevas under stress). Stonehenge, som mäter midsommardagens solställning.

Jag tänker på Ales Stenar vid Kåseberga i Skåne. Dit har vi seglat. Där har vi ensamma stått i andakt om aftonen i djup begrundan av Stenåldersfolkens kunskap om årstidsrytm och rymd.

Jag tänker på Hagadösen här på Orust, där jag bor. Bortåt fem tusen år gammal, skapad av dåtidens tidiga bondegemenskap och med ingången riktad rakt mot söder vid en forntida strand. Bara fem kilometer hemifrån.

Dessa markörer av människohistorisk närvaro liksom återspeglad i min öppna spis!

"Fantastiskt!" säger min yngste son, som just idag råkar vara på besök. "Jag fotograferar!"

Han tar upp sin telefon. Filmar.

Eoner skiljer. Men jag är glad, för jag har lärt den unge mannen nog för att han skall kunna vara intresserad av sådant som föregick gigabyte.