Det gamla paret hade ställt sig ute i den mest stjärngnistrande natt. De höll händer och lutade sina huvuden bakåt i betraktande av Alltet, det som likt en sammetsdraperad kupol välvde sig över dem.
Landskapet där de stod och hade sitt hus bar sina tunna nattliga konturer, ändå något förstärkta av halvmåneljusets mjuka, liksom försiktiga, penseldrag. Det var vårvinterkallt. Världen tyst. Blott stilla andedräktsrykande.

Plötsligt ritas ett streck däruppe, tvärs över himmelen.
"Ett stjärnfall!" utropar mannen förtjust. "En blinkning till oss från oändligheten. Eller vad tänker du?"

"Jag vet inte riktigt" svarade kvinnan, hustrun, "om det verkligen var ett tecken. Men ibland undrar jag hur det skall kännas den gång man famnas av denna oändlighet. När man går upp i den".

Nu följde en stund utan ord mellan makarna, tills de båda hör visslande ljud från skyn, vingpennevinandet från en flock knipänders flykt.
"Nu sjunger det till och med från rymden!" skrattar mannen. "Kan sång också vara ett tecken? Vad säger du?"

Först är kvinnan tyst - så som hon plägar vara, när hon tänker - men hon yttrar till sist:
"Jag säger, att jag fryser lite. Och just nu inte bryr mig lika mycket om de yttersta tingen som du. Jag är lite hungrig också. Vill ha nattamat. Och så vill jag ha champagne i fulla glas!"
"Kom, så går vi in, du och jag. Evigheten får vänta!"