Mitt diktande når ej så djupt, för mig är intet givet.

Jag ser det som en landgång, blott, emellan mig och livet.

Om landgången är bärkraftig så händer det ibland

att läsarna och jag kan komma torrskodda i land.

Men diktandet som andningshål, ger ej tillräckligt syre

och ordandet som livsvillkor är inget stadigt styre

för en som skriver för att fylla livets sista dagar

med någonting som stundom, kanske, läsarna behagar.

Jag söker blott ett leende och då och då ett skratt.

Och lyckas jag, en udda gång, jag svänger stolt min hatt!