Mina egna tolkningar av religion är som en
del agnostikers. Det vill säga att människor
under årtusenden har dels velat tolka världen
och det som sker i naturen. Genom att skapa
gudar och förklaringsmodeller.

Gudar eller Gud har människan skapat även
som en tröst för att vi alla en dag skall dö,
ungefär som blommorna och träden. Att
bråka om det finns en Gud, ett evigt liv eller
inte, känns meningslöst.

I döden är vi alla lika. Det går inte att köpa
sig en plats i något tänkt paradis. De troende
får vänta och se. Ateisterna bryr sig inte. De
vet att döden är slutgiltig på ungefär samma
sätt som döden för de troende

bara är en hållplats. Du har rätt i att kyrkan
under många århundraden har utgjort en
samlingspunkt för exempelvis social samvaro
och en trygg plats för troende. Samtidigt har
kyrkan och församlingen

betraktat ateister och agnostiker som på
olika sätt provokativa krafter. Om nu
kristendomens förespråkare säger sig vara
en god kraft, så har de ett väldigt underligt
sätt att visa sin kärlek

till nästan på. Jag personligen är inte rädd
för att dö. Men som de flesta vill jag inte
dö "för tidigt" och inte vill jag att frånfället
skall vara förknippat med smärta heller.
Jag umgås med både

sådana som tror på Gud och sådana som
inte gör det. Min världsbild hotas inte av
att det finns "troende", av olika religioner.
Men det finns gott om troende som ser sin
världsbild hotad av folk

som inte delar deras tro. En del av dem vill
till och med skada eller döda icke troende.
Vilket jag finner oförenligt med deras tro.
Utöver att det är ett ytterst omoget sätt att
hantera sin tro.