En psykiskt sjuk människa förvränger verkligheten.

Du ser in i hans ögon och det han säger blir till. Orden tar fysisk form. Väggarna darrar. Och själv står du naken inför stormen, försöker binda det stora, oformliga som hotar blåsa bort er, låsa det i något litet. Något helt oväsentligt.

”Ska du inte sitta ned en stund? Är du törstig? Jag pratade med mormor idag, för resten.”

Men en storm låter sig inte bindas vid ett glas vatten.

Jag ser mig själv sitta framför datorn och skriva. Dricker stora mängder te. Bor med honom nu, efter psykosen. Vi tror inte längre att han kan komma att ta livet av sig när som helst, men det är fortfarande någonting annat och obegripligt som bor i hans kropp. En annan själ. Så jag bor med honom i det lilla tvåplansradhuset, hans bror och övervakare.

Hör honom vanka av och an på övervåningen när jag går på toaletten. Golvplankorna knarrar. Han talar för sig själv, för lågt för att jag ska kunna höra vad han säger, i ett samtal som varken har början eller ände. När jag kommer tillbaka väntar ett meddelande på skärmen.

Jag har ditt hjärta.

Och skräckslagen raderar jag det. Det värker fortfarande i bröst och arm efter infarkten, som inte var någon infarkt. EKG, stetoskop, stressymptom. Hundrafemtio kronor tack och försök att ta det lite lugnare. Men jag har ännu inte berättat. Inte för någon.

Min bror kommer ned.

”Vad har du där?”

”Ingenting,” säger jag. Och motar milt bort honom. Det är ju ingenting. Längre.

Han vet att det är någonting. Han vet vad det är och vem som lämnat det.

Första gången jag får besök är jag hos min mor. I sin självutplåning har hon övertalat mig att ta hennes säng medan hon sover i soffan ute i vardagsrummet. Min bror bor nu i det lilla rummet på nedervåningen som sticker ut som en liten vinge från resten av huset. Vi måste ha honom nära. Vill inte att han försvinner igen, att vi får meddelande från Huddinge om att han tagits om hand av polis när han ankommit till Arlanda.

”Arlanda?”

”Ja, han har varit på Malta eller nåt, Medelhavet, men fick avhysas av ordningsmakten där. De tog honom när planet landade i Sverige och nu är han på Huddinge. Ska till Löwet sen, sluten avdelning.”

Men nu bor han alltså hos mamma och jag sover i hennes säng.

Jag vaknar av en obetvinglig närvaro i rummet. Kan inte röra mig, knappt andas. Öppnar ögonen på glänt och ser hur en oformlig skepnad kommer fram till sängkanten. Jag vill inte ligga som förlamad, vill komma loss, men kan inget göra. Skräcken river i mig. Namnlös, obönhörlig fruktan. Gestalten har inget ansikte. Den står vid min sida och sträcker ut handen, griper mig om halsen. Och jag kan ana ett mörker och en kyla som inte är ond till naturen. Den bara är. Och därför måste vi frukta den.

Tvingar mig själv att vakna. Det är så ansträngande att jag får fysiskt ont i kroppen. Och rummet är tomt. Men jag vet att någonting varit där.

Andra gången är jag också hemma hos mamma. Ensam. Ligger i soffan på övervåningen och dagdrömmer. Plötsligt blir jag medveten om en närvaro igen. Den här gången är de fler. Åtminstone tre stycken. De sitter och kurar som knappt sedda skuggor på soffryggen bakom mig. Tysta. Jag får intrycket av att de betraktar mig men vet att de gör det utan ansikten. Helt klar i huvudet nu, den här gången sover jag inte. Försöker övertyga mig själv om att vända på huvudet och konfrontera dem. Det är svårt. Kan tydligt känna dem där, orörliga och väntande.

När jag till sist vänder mig om är jag ensam.

Det går lite tid innan tredje gången. Omkring ett och ett halvt år, vill jag minnas.

Det är natten efter mitt stora projekt och jag är helt utpumpad, fysiskt och emotionellt. Urvriden, tom, förbrukad. Vi ligger och sover i en av tvåvåningssängarna som vi lyft ned och skjutit ihop, på bottenplanet i det tomma logementet. Någonstans i huset, på en annan våning, finns ett annat par, våra vänner. Annars är vi ensamma.

I sömnen känner jag än en gång närvaron, den här gången starkare än någonsin. Den är ute i korridoren och kommer långsamt närmare. Kan ana hur den skrider fram och vet vart den är på väg. Hotet växer sig långsamt starkare, men jag är maktlös. Jag vet att den kommer till mig.

Närvaron stannar utanför dörren. Jag kan nästan se den genom en tum solitt trä, är mer säker på den saken än att jag själv verkligen ligger paralyserad i sängen bredvid min älskade. Vet att jag inte drömmer.

Gestalten öppnar dörren. Den har inget ansikte. Kan inte riktigt urskilja dess konturer, men jag känner ändå igen den. Som de andra, men samtidigt annorlunda. Den här besökaren är oerhört mycket starkare. Den suddar ut verkligheten omkring sig. Står där i dörröppningen utan att göra något. Ingenting behövs göras.

Mitt eget hysteriska skrik väcker mig, som i en Hollywood-film. Hon vaknar också, eller är redan vaken. Vi ser på varandra. Hon har också sett den. Och dörren som vi stängde då vi gick och lade oss står öppen.