I ett töcken skönjs de fjärran stränderna

obönhörligt seglar vi vårt skepp ditåt.

Allt vi levde glider oss ur händerna

trötta ögon fuktas av  en stilla gråt.

Överfarten blir oss alltför skyndsam,

färden går för fulla halsar, bidevind.

Synd att spurten skulle bli så plågsam,

salta vindkast piskar blek och fårad kind.

Redan innan vi når fram till målet

sköras seglet, skeppet går i kvav.

Långsamt sluter sig så andningshålet

över oss. Befrielse är hav.