"Du är galen!" sa man. "Inte kan du hålla på så där! I varje fall inte nu längre och inte här!"
"Du är för gammal. Du skämmer ut dig och oss andra. Det får vara nån måtta. Till sist måste vi kanske spärra in dig!"

Men den gamle mannen lät sig inte påverkas. Han muttrade något ohörbart, viftade avvärjande med armarna. Bidade sin tid.

Och, några dagar senare, i en mycket tidig morgon, arla, i ett obevakat ögonblick, smög han sig ut från Hemmet, slet av sig kläderna, ställde sig bredbent med fötterna i gräset och sträckte händerna upp mot skyn.
Och så ylade han.
Han ylade mot solen. Ylade ut i luften. Ylade på kapp med fågelsången. Och tårarna rann nerför kinderna på honom.

"Ännu en gång! Ännu en gång förenar jag mig med våren med hela min kropp. Det är kyligt men jag fryser inte".
Och hans ylande blev till en slags ordlös sång, en lovsång.

När personalen på Hemmet efter en stund därinne upptäckte honom, kom de rusande ut och ropade:
"Men, Ingmar! Har du blivit alldeles galen! Är du från vettet! Så här kan man bara inte göra".
Mannen upphörde då med sin ylande sång, log och lät sig fångas. Man svepte en filt om honom.

"Nej", sa han med lite darr på rösten. "Inte galen. Bara lycklig. Förstår ni inte det. Jag har mött min älskade igen. Naken. Jag har mött Våren än en gång. Skapelsen".
"Seså! Lås in mig nu som ni brukar. Ge mig det vanliga straffet. Inget doppa till kaffet. Inget vin. Och så utegångsförbud".
"Galningar skall hållas kort, har jag förstått. För så har det varit hela mitt liv. Men ni fattar väl inte sånt. Era paragrafputtar. Att en människa kan behöva uttrycka sig. Nån gång".

Han vände sitt ansikte mot solen medan de ledde in honom i Hemmet igen. Och han tänkte:
"Undrar vad de skriver i journalen i dag."