Vi skulle ligga i det våta sommargräset och hångla, lyssnandes på The Kinks.
Vi skulle dricka folköl och röka cigaretter.
Fast vi inte alls fick det.

Du skulle kyssa mina kinder och säga att jag var det vackraste på hela jorden.
Och jag skulle säga detsamma, för du var det vackraste på hela jorden.

Nu är du en ängel, den vackraste av dem alla.
Ödet ville inte som vi, du togs ifrån mig och jag var skör så skör.

Vita kala väggar låg jag och stirrade på.
I månader, jag kände inte mina egna andetag.
För jag var också död, aldrig skulle jag kunna leva igen.
Hur skulle jag? När allt jag kunde tänka på var dina kyssar som smakade jordgubb och rök, ditt skratt som alltid smittade.
Din famn, där jag alltid somnade tryggt. Hur skulle jag någonsin kunna leva igen?

En vårdag, då kändes det som att hjärtat hade läkt något. Solen sken och jag var ute. Utanför stängda portar och kala vita väggar. Fåglarna kvittrade och jag kände mig faktiskt ganska så glad.
Jag satte mig på en bänk och tittade ut över den stilla sjön.

Då hände det.
En vit duva flög ner och satte sig bredvid mig på bänken.
Den tittade på mig med stora ögon och jag undrade vad den hade för hemlighet att berätta.
Några sekunder tog det och sen flög den i väg upp mot solen.
Då förstod jag att det var du.