Kan du uppfinna dig själv på nytt?
Gå tillbaka till den du var?
Utveckla dig vidare?
Eller bara låta dig vara?
Vem blir jag om jag uppfinner mig själv på nytt?
En kvinnlig Ben Franklin som för evigt rationaliserar och portionerar ut
små sanningar i ordspråksform i en kalender
samtidigt som jag revolutionerar världen.
En Da Vinci som skulpterar allt det som gör kvinnor vackra
modellerar världen efter våra kurvor med våra mått
och målar trånande, mystiska män jag inte förstår
så att gåtan blir fullkommen.
Om jag går tillbaka till min barndom
var det närheten till naturen jag sökte
och den som påverkade mig mest med hela sin magi.
Inget behövde förklaras eller förstås,
allt bara var och fanns i en sagolik kombination av naturlig fantasi.
Jag är fortfarande detta barn.
Utvecklade jag mig verkligen vidare?
Eller tog jag de steg tillbaka tillbaka i min utveckling
som vuxenhetens kala, bistra rationalitet bjuder oss
i den verklighet vi skapar för oss själva i vårt utvecklande?
Svaret ligger nog i den sista frågan.
Jag har låtit mig själv vara och bara vara jag
tills allt det som redan är jag, det jag var, det jag kan bli,
den jag vill vara, hur jag vill vara, det jag alltid vill förstöra för mig själv,
blev en spiralformad gestalt som sträcker sig över tid och rum
med oanad kraft.
Och just det vill jag vara,
en oanad kraft som vräker sig, flyter, drömmer och älskar sig
genom mitt eget osynliga universum.
Kan du se mig?
Universum kan.
Vem är du?
Vilka är dina frågor?
Väntar på ditt svar för allt som är jag
vill verkligen veta
för att utvecklas och förändras till ännu mera jag.