Jag lyssnade till ett tämligen snobbigt kulturprogram på peett. Där djupsamtalade man om någons dikt om en berguv. Diktens författare, denne någon, hade råkat komma nära en skadad och fången uv, skådat in i dess ögon men intet förstått och därför uttalat tramsiga ord om uvens vildhet och märkliga blick.

Jag, som bor vid uvars berg i Bohuslän och vårligen hör honom stillsamt skymningstuta, jag har en annan bild av denna ugglornas konung. Jag har sett honom riktigt nära. Jag har haft uvungar i mitt knä redan när jag var bara fyra.

Berguven är förvisso en mäktig fågel och något mystisk, eftersom den huvudsakligen är nattaktiv.
Men livsvisdomen hos denna uggla är stor och genom åren har jag mött den många gånger.
Jag känner dig, du uv!

Här hemma räknar du Lallrar, när du tutar vår. Du räknar innevånarna i gårdarna runtomkring, på Sandgär't, Kvia, Sackekärr, Myra. På Holmudden, i Kvarnhagen, Schysslet, Gunnarsvik, Gläfse och Lygnevig.

För varje tut inbegriper du beboare i Lalleröd på Orust.
Fem tut blev det för Sandgär't, sju för Kvia. Sackekärr krävde åtta tutningar, ty skomakar'n hade många barn. Och så fortsatte denna mantalskrivningsräkning.
När uven var nästan färdig med sin uppgift hade han bara Sundsdalen kvar, där som jag nu bor. Den gården låg liksom rakt under hans berg. Fordom levde där familjen Lorentzon och uven lär ha avslutat sin aftonkonsert med en suck:
"Och så du, Lorn!" innan han flög iväg för sin nattliga jakt.

Ja, så berättade i varje fall di gamle här, di som något visste.


Uv
du flykttyste
eldögde
örontofsprydde
du
vårvinterropande ande från bergen

jag såg dig på armlängdsavstånd en gång tuta imma ur ditt näbb
i fullmånesiluett

jag hörde dig inte flyga
när du kom vingsvepande just över mitt huvud en annan natt
för dina vingar släpper intet ljud
men jag har hört dig knäppa med näbbet
när du var orolig
och jag har sett elden i din blick
livet
värmen
och jag har smekt dunet i dina ungars fjäderdräkt.

Jag har skyddat dig från äggtjuvars skaror
suttit i timmar på vakt
sett hur stammen din vuxit till

och varje vår när du tystnat i din åkallan efter häckningstid
längtar jag faktiskt redan efter nästa vinter
och efter stunden då ditt allra första
"uhoo"
åter skall smyga sig ut bland Bohusbergen.