Jag fick min chans men offrade den för att bevara en idag borttappad vänskap.
Famlar efter den jag var före,
efter att ha träffat dig kommer jag likväl aldrig bli densamma.

Livet står stilla, men tiden går fort
något fattas mig, oåtkomligt nu.
Jag behöver blunda fast jag läst alla teorier om det omöjliga att tränga undan.

Träden är utslagna i överväldig prakt och jag vågar leva på nytt
Fasan göms i mitt undermedvetna,
plågas av mardrömmar som erinrar om det som aldrig kom att vara.

Gestalter på ett dansgolv tätt intrasslade, en av få platser då tiden stod stilla
Staden med organiserad brottslighet påtagligt nära
Minns svagt ett ansikte fem centimeter från mitt

Jag mår illa av ett leende som är vackrast i världen, sarkasm blandat med tröst.
Staden förtvinar framför mina ögon, vi med våra liv. Jag vandrar ensam
men minns hur staden en gång var ny, när vi mötte solen i gryningen.