Afrodite, ditt namn kan jag säga
många gånger och nämnde det nu igen,
och jag slutar aldrig dikter dreja,
för du lever för evigt genom dem;

och ditt namn på pappret skänker mig tröst,
det är just nu det enda jag äger,
så tanken på dig och ditt runda bröst,
blir ett hoppets och längtans blå läger.

Men vårda ömt och akta allt jag ger,
vem vet när mina dikter når sitt slut
och under musan jag ej vistas mer
och som poet ur denna värld går ut.

Men så sker det med alla, även dig,
att vi åt döden till slut säger: ‘hej’.