...kvinnan bredvid sig genom ögat. Hon hade haft pistolen
gömd under kläderna. Viskningens innebörd nådde mig då
först efteråt, då jag återfick minnet hos terapeuten.

'Jag älskar dikter', var den korta meningen. Antingen för att
distrahera kvinnan hon skjutit ihjäl, eller för att hon verkligen
menade poesi.

Att det var något poetiskt med att använda en gammal
revolver från mitten av artonhundratalet. Blod och hjärn-
substans stänkte ned våra ansikten, oss och våra kläder,
en del av rummet

och då menar jag nog sängen vi låg på. Bara den skjutna
kvinnan hade varit naken så när som på ett nattlinne.
Resten av tiden jag tillbringade i hennes sällskap var jag
som en undergiven slav

som inte vågade annat än att lyda av rädsla för att annars
bli dödad själv. Kvinnans död förskräckte mig och förlamade
mig så till den grad att fast kvinnan med revolvern ropade
på mig att agera,

jag först inte klarade av att vakna ur chocken. När jag sedan
ändå gjorde det var det bara för att bli uppmanad att avlägsna
liket från rummet, bära det nerför den stora trappan som ledde
till hallen nedanför

och så ut på gården, över den stora gårdsplanen, över gräset
och in bland träden. Jag tänkte att hon ville ha mig att kasta
kvinnan i floden, men så skedde inte. Istället bar jag henne
på en stig i skogen

fram till en gammal kyrkogård och in i ett valv där det fanns
två kistor. Kvinnan med revolvern beordrade mig att samla
ihop torra grenar och kvistar samt när högen blivit tillräckligt
stor stjälpa ner liket

och tända på med hjälp av en ask tändstickor. Någon tändvätska
fanns inte att dränka in likets linne med. Så fort elden tagit fart
gick vi därifrån och lämnade platsen och liket åt sitt öde. Vi gick
tillbaka genom skogen under tystnad

och då vi återkom till huset fick jag i uppgift att städa upp i
rummet och se till att sängen fick nya lakan. Sedan jag var
färdig tvingade hon mig att låta mig bindas liggande på rygg
på nya fina lakan.

Därefter gick hon och hämtade en sax och klippte sönder mina
kläder och slet av mig alla tygstycken tills jag var helt naken.
Sedan satte hon sig i en av de vackra stolarna och bara såg på
mig där jag låg.

Trots att det var obekvämt att ligga med sträckta armar och
bundna med avrivna remsor med tyg vid vardera sängstolpen
ovanför och bakom mig måste jag ändå ha fallit i sömn till slut.
Jag vaknade av en gäll vissling.

Kvinnan hade två fingrar i munnen och visslade mig vaken.
Hon kan ha suttit vaken hela natten i stolen för allt vad jag
visste. Kanske hade hon gått ut ur rummet då jag somnade
och lagt sig att själv sova

i ett av de andra rummen. Hon berättade inte om det för mig
och jag vågade inte fråga heller. Då jag vaknade och insåg att
jag inte längre var bunden, kändes det som en befrielse trots
att kroppen värkte efter arbetet

och de grymma upplevelserna från dagen innan. Trots att jag
alltså överlevde händelserna för att senare kunna berätta om
dem, under terapisessioner, har jag inte helt kunnat hämta
mig från dem.

Min terapeut har sagt mig att jag genom att berätta och skriva
om dem, kommer att kunna helas och kanske även leva ett nog
hyggligt normalt liv senare. Fast samtidigt har hon låtit mig
förstå att jag kanske alltid

måste gå i terapi för att hålla effekterna av mina upplevelser
i schack. Att jag inte berättar allt i exakt ordning eller ens då
kanske helt och hållet sanningsenligt är bara vad man kan
vänta sig, säger min terapeut.

Vissa saker kommer kanske aldrig komma upp till ytan och
tillbaka som minnesbilder möjliga att skildra, medan andra
kommer att förflackas eller förstoras upp, men det gör ingenting.
Huvudsaken är att jag berättar och luftar det som utspelat sig.

Fortsättning följer